Från att ha varit en högst marginaliserad subkultur blev amerikansk femtiotalskultur återigen godkänd för allmänt bruk. Åtminstone stilistiskt. De fulla kjolarna, pomadan, you name it. Det övriga är fortfarande i huvudsak reserverat för bilfreaks (för att inte tala om den ökända befolkningsgrupp som kan sammanfattas under benämningen ”Statoilraggare”) som åker på Västerås’ Power Meet. Därmed […][...]

Jag har sagt det många gånger. Om Delorean varit, säg, fransmän istället för ett gäng tjuriga basker från Zarautz, hade deras karriär förmodligen sett annorlunda ut. Under många år var Delorean en relativt välbevarad hemlighet i skarven mellan de spanska indie- och dansmusikscenerna, och även om de nu, efter många års envist turnerande, börjar ta […][...]

När det var ungefär en kvart kvar tills det att Arvikafestivalen skulle fylla sin synthkvot för evigt var det fortfarande relativt lugnt framför Vintergatan. Skymningen är på väg att lägga sig, och stämningen är förväntansfull, men avslappnad. Inget knuffande och ingen hets. Än så länge. Det märks att det hela går på schema. Någon minut […][...]

Klockan är tidigt. Alldeles för tidigt både för Poni Hoax och för publiken. Fransmännen känns måttligt engagerade och när en orgel går sönder redan efter fem låtar ger de nästan synbart upp. Efter en stunds mekande funkar alla klaviatur återigen som de ska, och konserten startar mer eller mindre från noll. Till skillnad från på […][...]

Första intrycket av Arvikafestivalen 2009 är lite att festivalen växt ur skorna, och dessutom drabbats av lätt hybris på köpet. Långa omvägar, omöjligt att få tag i vatten, omöjligt att duscha, allmänt krångliga arrangemang. Men visst, man lär sig. Området har till detta år utvidgats, Vintergatan har flyttats så långt bakåt som det bara gick […][...]

Ibland är det lätt att rycka fram argumentet ”det var före min tid” för att försvara sig emot förfrågningar/angrepp om varför man inte hört/sett/läst något, och allra lättast är det nog att applicera det på musik. Samtidigt går ju dess giltighet ganska snabbt upp i rök vid en snabb genomgång av den egna skivsamlingen. 1967, […][...]

Ben Esser har beskrivits både som en skönt avslappnad, opretentiös Londonförortskille med fötterna på jorden och som en överquiffad, wifebeaterbärande, imagebesatt talanglös tönt. Oavsett vilken av dessa positioner man intar så känns det lite onödigt att trycka in alltför mycket superlativ när vi pratar om Braveface. Även om det är svårt att klistra dit etiketten […][...]

Att jobba med Alec Empire 2009 känns i ärlighetens namn inte så intressant. Eller? Det kanske är dags för den gamle Digital Hardcore-kaptenen att återvända till skutan? Inte för att han egentligen lämnat den, åtminstone inte om vi ska diskutera produktivitet, men det var nog ett tag sedan Empire kändes riktigt relevant. När Patrick Wolf […][...]

Begone Dull Care börjar lovande. Parallell Lines är en rökig, småförsiktigt svängande sprakpopshistoria i den vid det här laget patenterade Junior Boys-ådran. Den puttrar sakta men säkert fram någonstans mellan loungen och kammaren, även om den senare alltid varit där Jeremy Greenspan och Matt Didemus känt sig mest hemma. Exakt det här långsamma, brusiga groovet […][...]

Saxat ur pressreleasen: Kiss/Kick is a strictly no eyeliner record. It is more no wave than new wave. Bakgrunden till detta påstående är Broken Spindles ende medlem Joel Petersens ”vanliga” jobb; nio till fem spelar han gitarr i The Faint, och bör således (utöver fem album med eyeliner) ha klippkort till hela den gamla hederliga […][...]