Från att ha varit en högst marginaliserad subkultur blev amerikansk femtiotalskultur återigen godkänd för allmänt bruk. Åtminstone stilistiskt. De fulla kjolarna, pomadan, you name it. Det övriga är fortfarande i huvudsak reserverat för bilfreaks (för att inte tala om den ökända befolkningsgrupp som kan sammanfattas under benämningen ”Statoilraggare”) som åker på Västerås’ Power Meet. Därmed givetvis inte sagt att huvuddelen av världens manliga befolkning plötsligt fått för sig att kamma rockabillyquiff och sedan paradera omkring med stålkammen i bakfickan. Bara att det är det enklaste. För av någon anledning är musiken det svåra, trots att bluesbaserad, tidig rock’n'roll bör vara en av de mest primitiva, grundläggande kulturyttringar som finns (ja, det är öppet mål, sparka på ni bara). Förutom ett ständigt grävande i backkataloger får nutida (yngre, de äldre kommer aldrig att glömma Elvis) retrofantaster sin lust tillfredsställd av otaliga små trios med kontrabas och fula hawaiiskjortor.

Vid sidan av denna huvudfåra samexisterar sedan ett okontrollerbart antal mindre strömningar; garage (som visserligen egentligen är mer erkänd, men som samtidigt har svårt att samla etablerade lyssnare då åhöraren, i brist på variation, lätt faller i sömn efter någon timme), rhythm’n'blues, exotica, surf, soul, beat, twist, vi kan fortsätta i det oändliga. Barceloneserna Los Tiki Phantoms har, under ständigt inflytande av den store Tikiguden, tagit sig fram i surffåran med explosiva gitarriff, melodikänsla utöver det klassiska, repetitiva Link Wray-soundet och en högst sexuell scennärvaro (som antagligen grundas på de stirrande skelettmaskerna, utan vilka vi förmodligen har att göra med fyra ganska ordinära spanjorer). De har spelat ihop med veteraner som Wau y los Arrghhs och Straightjackets och har i nuläget gjort ett helt okej namn för sig på livescenerna.

Y el ejército de las calaveras är album nummer två i ordningen, efter Regresan de la tumba, ett lågprofilsläpp som ändå fungerade bra i marknadsföringssyfte. ….Calaveras är något annat. Det är vad vissa skulle kalla en Riktig Skiva. Fläckfri produktion, inget stök, nedladdningskod i konvolutet. Givetvis betyder detta också tidvis Ack Så Tråkig Skiva. Redan introt, La marcha de las Calaveras, verkar gå alldeles för sakta. Ett första intryck som i och för sig raderas i Estampidas finfina, ringande riffande. Allt är bra en stund. Siberia, en sakta, svartnad dödskallevals ekar sakta ut och därmed också det som är riktigt intressant på ….Calaveras.

Sedan blir Kalia Vanish- problemet lite för påträngande. Missförstå mig rätt, jag har inget emot nya produktioner som faktiskt låter nya (en sällsynthet i genren). ”Ny” och ”överpolerad” är dock två helt olika saker. Allt låter fantastiskt snyggt, utan brus och störningar, och följaktligen även utan nerv. Det svettdrypande inferno som Tiki Phantoms konstruerar på scen blinkar någonstans vid horisonten, men kommer aldrig tillräckligt nära. Hela B-sidan känns kraftlös. Det fattas grus i maskineriet, spottloskor på golvet och ja, blod, svett och tårar. Tikiguden måste ha tagit sin hand från inspelningen.

Y el ejército de las calaveras är ett jämförelsevis litet släpp som vill låta stort, till en magnitud dess skapare antagligen aldrig kommer att uppnå. Tiki Phantoms kommer förhoppningsvis att fortsätta ge fantastiska spelningar och bygga på sin myt, men på nästa skiva vill jag ha lort.