Enmansband kan tendera att bli parodiska, oavsett om det rör sig om den bokstavliga varianten eller en kamouflerad sådan. Av naturliga skäl finns inget utrymme för variation. Franske, faktiske soloflygaren King Automatic har dock sakta men säkert makat sig runt detta faktum, och i nuläget har han i sin besittning en riktigt mångsidig nisch på […][...]

Richard Hawley är konsekvent. Och Truelove’s Gutter kommer att hamna i raden bredvid resten av hans ledsamt översedda skivor. Hawley fortsätter att blicka bakåt på det saktmodiga sätt som är hans signum. Klassisk arbetarbakgrund, Roy Orbison, det eviga bandet till hemstaden Sheffield, den lätt uppgivna melankolin. På Truelove’s Gutter är han kanske mer minimalistisk och […][...]

Bye Bye Bicycle låter totalt osvenska samtidigt som de vill vara lika innerliga som Håkan. Det de egentligen är, är mindre irriterande än Timo (jag och den mannen kommer aldrig att förlikas) och bara halvt så svajiga som allas vår Hellström. Men visst är det något i ”aaaaaaa”-körerna som låter utpräglat svensk västkust (kanske är […][...]

Ingen som faktiskt kommit så långt som att lyssna på Never Cry Another Tear kan väl rimligtvis ha blivit förvånad. Ingen kan väl heller ha väntat sig någon överraskning. Eftersom Bernard Sumner sparar på synthpopen till det soloalbum han tydligen jobbar på tillsammans med Stuart Price, så är det vi får här än mer medelålders […][...]

Det var ett himla tjat om att Editors stulit Ian Curtis‘ kvarlevor från Interpol i kampen om bästa ”nya” postpunk/svartrock/whatever. Inget av banden blev tagna på något större allvar av någon som var någon (och äldre än 17 år 2005) och beskylldes mest för att vara ”Joy Division för massorna”. Massorna? Joy Division må ha […][...]

För väldigt länge sedan kallades David Sylvian för världens vackraste människa. Han kammade flådig lugg och blev fotograferad från sin allra mest hänförande sida. Och det går inte att förneka, Sylvians klassiska drag i kombination med åttiotalets exhibitionism resulterade i en slående produkt. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Transitionen från dandy till […][...]

Någonstans bakom väggen (eller kommer det nerifrån?) mullrar en trumma, gitarrer brusar fram, en röst flyter omkring mitt i kaoset. Men Jacob Duzsik skriker inte. Det är det fina i kråksången. Han mumlar otydligt, ibland nästan ohörbart, och högst androgynt. Där HEALTH tidigare mest låtit som Liars-stön, kanaliserar de nu istället My Bloody Valentine (ofrånkomlig […][...]

Inte helt oväntat har Jona Bechtolts första album inspelat för DFA genererat en slags världsomspännande, kollektiv nerdgasm. Det är klart att de tar YACHT till sig, för det är ju nästan, nästan som att de själva fått göra ett album under övervakning av planetens mest allsmäktiga hipsterpappor. YACHT är det som hände med tönten efter […][...]

Att sparka på Passion Pit känns alldeles för enkelt. Eller sparka, snarare genomskåda. Bränn mig på den dåliga smakens bål om ni så vill, men det räcker egentligen med att kasta ett kvickt getöga: (ex- )nördglasögon, rutiga skjortor, lite skägg, halvt ostyriga kalufser, college, falsett och allt överskuggande synthesizers. Ett riktigt praktexempel på James Murphys […][...]

Efter Broken Social Scene, soloutflykter och Bang Lime var det ett förstärkt, nyfiket Metric som träffades inför Fantasies. Detta fjärde album, fyra år efter senaste försöket Live It Out, osar därför också, återigen, lust. Metrics ånglokspop har nu tuffat (förlåt den usla ordvitsen) på i ganska många år, och visserligen inte helt utan resultat, men […][...]