Begone Dull Care börjar lovande. Parallell Lines är en rökig, småförsiktigt svängande sprakpopshistoria i den vid det här laget patenterade Junior Boys-ådran. Den puttrar sakta men säkert fram någonstans mellan loungen och kammaren, även om den senare alltid varit där Jeremy Greenspan och Matt Didemus känt sig mest hemma. Exakt det här långsamma, brusiga groovet är vad som gjort Junior Boys så hypnotiserande. Alltid lågmält, men utan att tappa tråden. Påföljande Work flyter också med i det första intrycket, också någonstans i det väldigt skumma, för att inte säga röriga, gränslandet mellan r&b och electronica. Bits & Pieces med sitt murriga blås går även den hem.

Sedan börjar det bli svårt med det där som kallas fokus. Pusselbitarna faller mellan Junior Boys’ fingrar och det fumlas med sammanhållningen. Det är inte frågan om huruvida Begone Dull Care snavar genom att inte kännas enhetlig, utan snarare utan att den är alltför mycket så. Knastret och den mjuka visksången tappar farten någonstans halvvägs in i skivan och grötar ihop sig såpass att man mot slutet av sista spåret, What It’s For, känner sig konfronterad av en stor snöboll av mjäk. Istället för den där otydliga känslan av stimulans och mersmak, gärna sent in på nattetimmarna, som de tidigare gett upphov till, blir Junior Boys via Begone Dull Care mest en mjuk extravikt, som traskar med som ackompanjemang, men utan att pocka alltför mycket på uppmärksamhet.

När Junior Boys för några år sedan spelade på Arvikafestivalens Andromedascen inför en löjligt liten publik sådär halvtidigt på kvällskvisten kändes det som en helt perfekt placering. Perfekt för att sätta sig ner och låta musiken jobba medans man tittade på träd, för att vara mer exakt. Skillnaden mellan Junior Boys då och nu är just den där förmågan att hålla någon liten del av hjärnan uppmärksam och i schack, även om resten mycket väl kan vandra iväg på annat håll. När man går igenom Begone Dull Care för ett sammanfattande inser man att man visst kan alla låtarna, trots att man tidigare varit oförmögen att minnas de flesta av dem. Intrycken av Last Exit och So This is Goodbye är något annat. Ingen kan väl egentligen påstå att det skett något större stilbyte här, men någon mekanism fattas, något började hacka eller gick sönder på vägen. Visst återkommer man till Begone Dull Care, men det är snarare på grund av tidigare meriter än för dess förmåga att ensam förhäxa. Det känns som en mogen skiva, med alla de halvslöa konnotationer detta innebär. Givetvis hade man hoppats på mer.