Efter utsvävningarna med Music from The Elder ville Kiss börja spela hårdrock igen. Resultatet blev Creatures of the Night, tillsammans med Revenge den tyngsta skivan i Kiss katalog. Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade […][...]

Det var ett par år sen jag slutade köpa cd-skivor med någon större regelbundenhet. För ett par år sedan la jag dessutom ett outtalat nyårslöfte att helt sluta köpa nyproducerade skivor. Det höll i minst 18 månader den gången. Men jag måste kanske erkänna, öppet och för mig själv, att jag faktiskt gillar att musik […][...]

Jag var femton år när Alive III släpptes. Då hade jag lyssnat på bandet sedan 1985, då jag först kom i kontakt med bandet i samband med släppet av Asylum. Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst […][...]

Paul Stanleys kvävda, försiktigt stegrande, woo-oo-ooo-ooo-ooo, de närmast syntetiskt torra trummorna och det där omisskännliga öppna riffet från Mark St. John som vill, men inte får, ge mer. Heaven’s on Fire var låten som en gång för alla tog Kiss tillbaka till toppen efter att ha snubblat på mållinjen ett par gånger eller åkt helt […][...]

I retrospektiv är väl titelspåret Crazy Crazy Nights med rätta det absolut mest bestående intrycket från 1987 års platta Crazy Nights. Låten som kanske är det mest schlageraktiga Kiss någonsin har hasplat ur sig, men som inte desto mindre är en fruktansvärt effektiv Kiss-dänga. Tonartshöjning eller inte. Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett […][...]

Jag hade egentligen lovat mig själv att aldrig lyssna på den här skivan, men när det nu verkar stå klart bortom all tvivel att Paul Stanley planerar att dra varumärket Kiss i smutsen en gång för alla genom att spela in ett nytt album stämplat med loggan jag en gång lärde mig älska kände jag […][...]

Bild: Annika Berglund (Rockfoto.nu) Det är ganska exakt 25 år sedan jag började lyssna på Kiss, det började med All Hell’s Breakin Loose på en MTV-vhs. Nästan lika länge har jag velat se bandet live (för att vara exakt sedan de spelade i Sverige på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband). Just därför känns […][...]

Trots att de fyra soloalbumen som föregick Dynasty inte var några märkvärdiga framgångar rent kommersiellt var Kiss större än någonsin 1979. För första gången sedan starten började de fundera över att svara på smakvindarna, efter att sedan starten ha gått sin egen väg. Jag är förmodligen inte det enda Kiss-fan som hoppat över Dynasty. Skivan […][...]

Efter en några månader lång odyssé genom Kiss albumhistoria kände vi att det var dags att välja ut de allra bästa låtarna. För att komplettera våra egna val och få en extra hand i urvalet bjöd vi in ytterligare åtta personer. Nicke Andersson (The Hellacopters), Niklas Olsson (ordförande i Kiss Army Sweden), Mikael Nordlander (Musikbyrån), […][...]

Vad ska man egentligen säga om ett album som kom ut för drygt trettio år sedan? En skiva som är en klassiker bland klassiker och borde finnas i varje rockälskares skivsamling? En skiva som format såväl mitt eget musikintresse som rockhistorien i stort? En skiva som slagit an tonen för bandets egna karriär, en karriär […][...]