Bild: Annika Berglund (Rockfoto.nu)

Det är ganska exakt 25 år sedan jag började lyssna på Kiss, det började med All Hell’s Breakin Loose på en MTV-vhs. Nästan lika länge har jag velat se bandet live (för att vara exakt sedan de spelade i Sverige på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband).

Just därför känns det helt omöjligt för mig att recensera konserten på Stockholms Stadion.

Jag visste precis vad jag skulle få (låtlistan har inte direkt varit någon hemlighet). Så hur skulle jag kunna bedöma när jag får höra några av mina absoluta favoritlåtar riktigt högt?

Det kan jag så klart inte.

Visst, Paul Stanley sjunger riktigt risigt ibland och helt katastrofalt illa under I Was Made for Loving You. Å andra sidan väger Gene Simmons upp genom att vara rakt igenom fenomenal. Han lyckas till och med få en låt som jag på förhand hoppats att de skulle välja bort, I Love It Loud, att bli en av kvällens absoluta höjdpunkter. Bassolot som inleder är också det enda solo som är värt tiden (trots att det egentligen bara är ett ondskefullt muller). Han lyckas till och med se riktigt farlig ut under den korta enmansshowen.

Martin Carlsson tycker att Eric Singer sjunger illa och att Tommy Thayer är för teknisk i sitt gitarrspel, men det är aldrig något jag reflekterar över. Jag tycker bara att de levererar. Sen är i och för sig trumsolon och enmansutflykter på gitarren något som borde förbjudas. Maken till temposänkning är svår att hitta. Att lägga de båda konstpauserna så nära varandra är oväntat slarvigt i en i övrigt extremt välregisserad show.

Sverige får den något nedbantade versionen av låtlistan (i början av turnén spelades hela den klassiska Alive! mer eller mindre rakt av). Firehouse, Watchin’ You och Rock Bottom har plockats bort. Efter Alive!-setet följer ett urval om sju av bandets allra största hits.

Fram till Thayers soloutflykt i slutet av She är det mesta också mer eller mindre toppen. Sen slarvas tempot helt bort . Även om det vänder uppåt igen så snart Let Me Go, Rock’n’Roll sparkas igång.

Markus Larsson på Aftonbladet tycker däremot att det mesta i den första delen av setet är ganska kasst. Det får han väl för all del göra, men jag kan ju aldrig hålla med om att Got to Choose, Parasite och She skulle vara dåliga låtar. Att trumsolot saboterar 100,000 Years skriver jag under på.

Fredrik Strage hade föredragit om Kiss fokuserat på 80-talet och tycker att Deuce och Strutter är torftig boogierock. Det kommer vi så klart aldrig att bli överens om. Många av kidsen i publiken håller säkert Guitar Hero-hiten lika kär som deras pappor och mammor som minns den från debutalbumet.

Det är inte det bästa jag sett på en scen, men det är skönt att äntligen få ha gjort det. Låtvalet är, om inte oklanderligt och exakt det jag skulle ha gjort själv, så ändå riktigt bra. Jag tycker att det är skönt att inte bara få de största framgångarna. Och precis som Linnéa Olsson tycker jag att jag fått något som är helt okej när jag går från Stadion.