Det var ett par år sen jag slutade köpa cd-skivor med någon större regelbundenhet. För ett par år sedan la jag dessutom ett outtalat nyårslöfte att helt sluta köpa nyproducerade skivor. Det höll i minst 18 månader den gången.

Men jag måste kanske erkänna, öppet och för mig själv, att jag faktiskt gillar att musik kan ges en mer fysisk manifestation. Jag gillar skivor helt enkelt. I de fall jag idag väljer att köpa en fysisk skiva istället för filer vill jag ändå få något extra för pengarna.

Kiss som alltid varit lika intresserade av förpackningen som musiken vet hur man ska locka till köp. De är en välsmord fabrik och har alltid vetat att det krävs något extra för att nå ut. Produkten har alltid varit en stor och viktig del av bandets själ.

Så när Kiss efter stor tveksamhet och mycket funderande till slut bestämde sig för att släppa ett 19:e studioalbum var kanske inte skrivandet av musiken den största utmaningen, det var att hitta ett sätt att paketera den så att den skulle kunna säljas. I fildelningens tidevarv var det en utmaning större än någonsin tidigare.

Men firma Simmons & Stanley fann så klart en väg. Som vanligt valde man att krydda med extra allt; ännu en samlingsskiva (med den lilla pikanta bonusen att alla versionerna är nyinspelningar) och en kort live-dvd inspelad i Buenos Aires 5 april 2009.

Det nya i marknadsplanen var att skriva ett exklusivt avtal med den största kedjan i USA, Walmart. Walmart fick exklusiv rätt att distribuera och sälja ”extra allt”-versionen av Sonic Boom på den amerikanska marknaden. Genialt.

Eftersom återföreningsjokern spelades ut i och med Psycho Circus fanns det förmodligen en hel del oro i lägret om det skulle gå att locka fansen att köpa nyskrivna låtar. Så man valde att göra en återförening på det visuella planet och kallade in Michael Doret för att teckna omslaget. Doret ligger som bekant bakom det klassiska Rock & Roll Over-omslaget. Tyvärr blev väl slutresultatet så där och mest en trött upprepning. Även om det kanske mest beror på den hiskeliga formen som omger Dorets bilder.

För att spara lite pengar i produktionen valde man att, precis som i fallet Animalize, låta Paul Stanley själv ta hand om producerandet. Med fiaskot Stanleys solofiasko Live to Win i färskt minne och Gene Simmons eviga tjat om att det här minsann skulle bli en återgång till det klassiska Kiss-soundet från 70-talet var inte mina förhoppningar på Sonic Boom direkt i topp.

Så hur låter det då?

Oväntat bra faktiskt. Inte bara för att mina förväntningar låg någonstans i nivå med Umasked eller Hot in the Shade.

Öppningsspåret, första singeln och videon Modern Day Delilah är en pigg och riffig sak med Paul vid mikrofonen. Låten skickar tankarna till både 70-talets ruffiga rock och sentida högvattenmärket Revenge. Första gången jag hörde den tappade jag faktiskt hakan.

Faktum är att Sonic Boom för en gångs skull ofta svarar mot orden ”tillbaka till 70-talet”. Men det är klart att det inte är hela sanningen. För här finns verkligen ekon ur hela bandets karriär. Lyckligtvis oftast de starkaste sidorna ur både 80- och 90-talen.

Om jag ska generalisera lite om låtarna istället för att gå in på för många detaljer så är verserna ofta riktigt starka medan refrängerna är markant svagare. Någon gång vill jag snabbspola refrängerna för att få återvända till en skönt gungig vers istället.

När vi ändå är inne på generaliseringar vill jag lyfta fram gitarrsolona. Tommy Thayer gör ett enastående jobb och levererar det ena glimrande solot efter det andra. Helt i klass med Ace Frehley faktiskt. (Ace alla rättrogna fans kan sluta läsa och börja hata på mig nu.)

I gammal hederlig 70-talsanda ges alla bandmedlemmar utrymme vid mikrofonen. Eric Singer tar ton i allsångsvänliga hockeyrökaren All for the Glory och Tommy Thayer kliver fram i riff- och koskällefesten When Lightning Strikes. Två låtar som står sig riktigt väl i sammanhanget. Singer har en ganska ljus, späd och raspig röst medan Thayers stämma är tjockare och låter faktiskt som något av en blandning mellan Simmons och Stanley.

På tal om Simmons och Stanley plockar de fram ett sällan spelat ess ur rockärmen när de delar på verserna i Stand. Och vore det inte för den extremt pajiga refrängen hade det kunnat bli en riktig klassiker. Ett tydligt exempel på generaliseringen starka verser och svag refräng.

Allt som allt är Sonic Boom en riktigt hygglig samling nya låtar. Långt bättre än jag vågat hoppas och totalt sett starkt nog att placera sig på övre halvan i deras studiokatalog. Inte alls illa pinkat.

Bonussamlingen Klassics har tidigare getts ut som Jigoku-Retsuden (som även innehöll en dvd med en konsert inspelad på Budokan 1977) och skickades om jag inte missminner mig ut gratis tillsammans med en brittisk dagstidning. Det handlar alltså om nyinspelningar av femton klassiska mästerverk ur Kiss-katalogen. Sättningen är densamma som på Sonic Boom – Stanley, Simmons, Singer och Thayer alltså. Målet är så klart att hamna så nära originalinspelningen som möjligt. Allt för att slippa dela licenspengar med storbolaget som äger originalkatalogen. Räkna med andra ord med ett Rock Band: Kiss några år för sent.

I de flesta fallen lyckas Kiss 2008 producerade av Simmons och Stanley riktigt bra i försöken att imitera originalen. Inget konstigt i det, de flesta låtarna har blivit en del av bandets DNA. Låtlistan är mer eller mindre kliniskt fri från överraskningar, den enda skulle vara balladen Forever i så fall. Sen finns det så klart en del låtar som lite oväntat lyser med sin frånvaro, som God of Thunder och Cold Gin för att nämna de två mest uppenbara (jag förstår att faktumet Ace Frehley skrev den senare avgjorde där).

Några gånger landar tolkningarna inte riktigt rätt. Paul klarar inte att ta de högsta tonerna i I Was Made for Lovin’ You, samtidigt upplever jag att gitarrerna blivit lite köttigare i den nya mixen. Nytagningen av Lick It Up saknar å sin sida lite bett i gitarrerna, Tommy spelar inte med samma metalliska exakthet som Vinnie Vincent.

Men i det stora hela är det bra jobbat och jag ser faktiskt fram emot att få plugga in yxbasen i min gamla PS2 på julafton.

Sista biten i tårtan är en dvd med sex låtar inspelad inför en minst sagt extatisk publik i Buenos Aires, Argentina under Kiss Alive/35 World Tour. Stämningen har mer gemensamt med El Clásico än en traditionell Kiss-konsert. Publiken sjunger hejaramsor mellan låtarna och det är ett sjuhelsikes liv helt enkelt.

Deuce, Hotter Than Hell, C’mon and Love Me, Watchin’ You, 100,000 Years och Rock & Roll All Nite i riktigt bra versioner under en dryg halvtimmes tid får i alla fall mig att få en oväntad pepp, som inte fanns där tidigare, att se bandet i sommar igen.