På en presskonferens i förra veckan svarade Kiss, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det inte är aktuellt med något nytt album. Fansen är inte intresserade av ny musik från bandet. Det ligger så klart en del i det och pekar ändå på någon sorts självinsikt i att deras turnépaket handlar om […][...]

Kiss har, ifall någon har gått miste om det de senaste trettiofyra åren, handlat till väldigt stor del om det visuella. Alltifrån sminket till scenshowen och allehanda merchandise till skivomslag. Rock and Roll Over har ett av de snyggaste av dem. Visst, det ligger säkert en stor del av rådande kanon i det hela, förr […][...]

När det var dags för Kiss att spela in album nummer tre fick de med sig skivbolagsbossen Neil Bogart till studion. Han satte sig i producentstolen och arbetet gick i ett rasande tempo. Materialet som inte skrevs i studion var till stor del rester från inspelningen av Hotter Than Hell eller till och med från […][...]

Destroyer. Smaka på ordet. Så slående, så hårt, så mäktigt. Troligen var det så Kiss resonerade när de släppte lös sin fjärde studioskiva 1976, uppföljaren till genombrottsplattan Alive. Och mäktigt och storslaget var också var det var. Omslaget visar kvartetten med en förstörd stad i bakgrunden och The Destroyer Tour krävde, om jag inte minns […][...]

Från det grymma öppningsriffet i I Stole Your Love till den avslutande oväntade covern av Phil Spector-kompositionen Then He Kissed me (som så klart blev Then She Kissed Me i Kiss version) är Love Gun den sista verkligt klassiska Kiss-skivan ett mästerverk. Jag skriver deen sista klassiska eftersom det här var sista gången alla de […][...]

1988 valde Kiss att återigen sammanfatta karriären, som de har gjort med jämna mellanrum mest hela tiden. Smashes, Thrashes & Hits är som titeln antyder en ren hitkavalkad och låtmaterialet är i och med detta smått oklanderligt. Även om jag tycker att de kunde ha skippat I Was Made for Loving You till förmån för […][...]

Även om det så klart finns de som har avvikande åsikter vågar jag hävda att det råder någon sorts konsensus bland Kiss-konnässörer att Ace Frehleys soloalbum är det bästa. Ace album är också det som sålde bäst och det enda som hade en låt som nådde utanför de redan frälsta leden med superklassikern New York […][...]

När Kiss släppte sin andra liveskiva Alive II 1977 var bandet på toppen av sin karriär. Efter genombrottet med Alive 1975, hade de följt upp med skivorna Destroyer, Rock and Roll Over och Love Gun, tre riktigt bra skivor som alla innehåller numera klassiska Kisslåtar. Alive II bjuder på material från dessa tre skivorna, inspelad […][...]

När 1970-talet närmade sig 1980-talet var det stor förvirring i Kisslägret, så även en tid därefter. Peter Criss och Ace Frehley lämnade under denna period bandet och olika ersättare hoppade in på ett hörn och hjälpte till. Samlingsskivan Killers släpptes 1982 enbart utanför USA och av de fyra nya låtar som var med på den […][...]

1992 var Kiss mer eller mindre på väg mot konkurs, både kommersiellt och musikaliskt. 80-talet hade inte varit snällt mot bandet och de två superstjärnorna Paul Stanley och Gene Simmons som fortsatt leva enligt devisen att de är världens största rockband. Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt […][...]