Det finns få, om ens någon skiva som på ett så fantastiskt sätt sammanfattar en hel värld i kampen mellan det goda och det onda som ”Holy Diver” med Dio. Börja bara med skivomslaget! Kan det bli bättre!? Jag tillhör en generation som anser (eller åtminstone ansåg) att ett skivomslag är väldigt viktigt. Den ska […][...]

Det här är egentligen inte en recension av The Shirelles skiva ”Will You Love Me Tomorrow”, det är mer en hyllning av 50- och 60-talens pubertala tjejpop, en ack så sorgligt bortglömd genre. Det vore förvisso absurt att kalla tjejgrupper för en genre. Men om man definierar det som tre eller fler flickor som sjunger […][...]

En av dom mest lysande popskivor som gjorts på svenska finns inte under H som i Hellman eller Hellström. Den står inte ens under ”pop”. Istället får du masa dig iväg till barnavdelningen. Är skivaffären någorlunda välsorterad så kan du ha turen att hitta den där. Skivan heter ”Goda’ Goda’”, det är Jojje Wadenius som […][...]

För några år sen intervjuade jag en Franciskanermunk som hette Bengt. Han bodde med sina bröder i ett kloster mitt ute på den skånska slätten. Jag undrade om han någonsin haft närkontakt med Gud. Nej, men om jag bara för en tiondels sekund skulle få det, vore det värt alla år av böner och avhållsamhet, […][...]

Chris ”Go Go” Betyg [2/4] Åttiotalet grasserar överallt. Här har vi till exempel en härligt sportig discotakt uppsnofsad med glättiga finstråkar à la Chic. Och med gladtoast och käck refrängkör blir intrycket närmast visuellt; neonfärgade kläder, färgglada drinkar och halvt uppbrända svenskar på semester i varmt klimat som dansar med höga knäuppdragningar. Är det verkligen […][...]

Rockopera. Ordet är värdeladdat. I vissa läger är kombinationen av tematisk rockmusik och någon typ av berättelse helt oförenlig. Hos andra är rockoperan en attraktiv och fullständigt naturlig del av rockmusikens genreträd. Helt klart är att vissa låtskrivare och artister hamnar i en fas i utvecklingen där det korta, avgränsade låtformatet inte riktigt räcker till. […][...]

Southern Soul är musik som kan ta dig till himlen, tyvärr finns det ingen garanti att du någonsin kommer tillbaka igen… När du väl hört James Carr, O.V. Wright, Arthur Alexander eller Percy Sledge kan det uppstå problem med förmågan att uppskatta och ta åt dig vissa artister du tidigare gillat… Det är ungefär som […][...]

En ung & nyfiken Keith Jarrett. Detta är hans första solopianoskiva mig veterligen. ”Facing You” spelades in 1972 i Oslo. Musiken spelades in innan Jarrett började framföra sina långa fria improvisationer. Här är det låtar som gäller, och vilka låtar sen! Fantastiska kompositioner, makalöst framförda. Helt enkelt genialt! Jag har aldrig efter detta hört Jarrett […][...]

I slutet av sjuttiotalet stod två av årtiondets mest uppmärksammade musikrörelser inför något slags vägskäl. Punken höll på att dela upp sig i olika riktningar där de äldre som fortfarande höll på fick kallas new wave och de andra oi!, hardcore och krusty. Eller nåt. En del andra var bara rent av fåniga jippoprojekt som […][...]

Vi var nog många som hoppade till när Tom Waits 1983 släppte sin ”Swordfishtrombones”. Här hade den evige Lucky Strike-croonern helt bytt ljudlandskap – från att ha lindat in sina bittra betraktelser i stråkar, Stephen Foster-harmonier och jassigt after hours-klink befolkade Waits nu sina sånger med basmarimbas, tramporglar, pling och plong samt diverse andra ljud […][...]