Vi var nog många som hoppade till när Tom Waits 1983 släppte sin ”Swordfishtrombones”. Här hade den evige Lucky Strike-croonern helt bytt ljudlandskap – från att ha lindat in sina bittra betraktelser i stråkar, Stephen Foster-harmonier och jassigt after hours-klink befolkade Waits nu sina sånger med basmarimbas, tramporglar, pling och plong samt diverse andra ljud av okänt ursprung. Det tog många år innan någon berättade för mig varifrån Waits hade hämtat inspiration till detta nya sound.

Harry Partch föddes 1901 och dog 1974. När han var 29 tog han ett avgörande beslut. Det var då han i ett hotellrum i New Orleans eldade upp hela sin produktion – all nedskriven musik som han under 14 års tid hade producerat i hyfsat traditionell västerländsk stil. Partch gav fingret åt det europeiska musikarvet och begav sig ut på en sällsam resa – som gav upphov till en massa intressant musik, tyvärr också till en massa bekymmer för Partch själv.

Harry Partch tyckte att pianoskalan var ett fängelse. Tolv futtiga toner på en oktav! Han var besatt av tonerna som bevisligen ryms mellan till exempel ett E och ett F, mikrotonerna, som duger gott i många så kallade primitiva kulturer. Så Partch konstruerade en skala som har 43 toner på en oktav.

Inspirerad av bland annat afrikansk och indiansk, men framför allt kinesisk och annan österländsk musik, gick Partch till verket. Men den musik Partch ville göra gick ju inte att klämma fram på konventionella instrument. Så han blev tvungen att bli instrumentbyggare.

Han samlade på sig diverse skrot och byggde sina ”musikaliska möbler”, vackra skapelser med namn som Crychord, Surrogate Kithara, Drone Devil, Mazda Marimba och Quadrangularis Revresum. Mycket slagverk, men också många stränginstrument som oftast spelades med slide. Han använde också vanliga instrument, som tramporgel, som han byggde om för att de skulle passa hans 43-tonsskala.

Under åren 1935-43 – den stora depressionens år – var Partch på luffen. Åtta fucking år! Han tjyvåkte på tåg, tog tillfällighetsjobb, plockade frukt för svältlön i bästa Tom Joad-stil, värmde sig vid bensintunnebrasor, sov under bar himmel. Hela tiden med öronen på helspänn och anteckningsboken redo. Och upplevelserna från denna tid finns skildrade, i musikalisk form och med Partchs torra ”sång”, på den skiva som jag skulle vilja rekommendera till den som är det minsta intresserad av till exempel Tom Waits.

”The Wayward” (CRI Records) inleds med ”U. S. Highball”, en resumé av luffaråren, där mycket av musiken är tolkningar av det mänskliga talet, en teknik som Partch ofta använde, ”San Francisco” är en gestaltning av en gatuscen där två tidningspojkar ropar ”Examiner” respektive ”Chronicle” – ett av de fuktigaste musikstycken jag har hört, ”The letter” är en tonsättning av ett brev som Partch fick från luffarpolaren Pablo i oktober 1935 och ”Barstow” bygger på luffargraffiti som Partch hittade här och var under sina resor.

De stycken som jag här har nämnt är ganska korta och tematiskt sammanhållna, men i nära 36 minuter långa ”And on the seventh day petals fell in Petaluma” tappar jag intresset efter en kvart…

Partch liv var bökigt, själv lär han ha varit en besvärlig jävel med ett enormt ego – trots att han verkligen inte fick mycket uppskattning under sin livstid. De få människor som erbjöd sig att stödja honom bad han oftast att dra åt helvete.
Han var totalt kompromisslös och ett fullständigt unikum, och det är kanske därför som han har lämnat så få spår efter sig.

Hans verk går kanske inte att separera från hans person. Men Frank Zappa var en stor fan – de båda träffades några gånger och lär ha gått bra ihop. Waits har jag nämnt, The Residents tidiga plattor har vissa Partch-influenser speciellt vad gäller mikrotonaliteten (Partch var dock, trots sin extrema spänst, helt ointresserad av elektronisk musik), och Hal Willners hyllningsplatta till Charlie Mingus, ”Weird nightmare”, går delvis i Partch-stil och är inspelad med hjälp av Partchs hembyggda instrument.

Jo, det är ju det där med instrumentariet. Även om mänskligheten plötsligt skulle bli tänd på Harry Partch så är det ju inte bara att hyra in en orkester och köra igång. Partch-musik kan bara spelas på Partch-instrument. Kronoskvartetten har gjort ett försök att arra Partchs musik för konventionella instrument, med ganska tandlöst resultat. Nej, för att genomföra en riktig Partch-konsert i t ex Stockholm krävs att man flyger in tre ton (!) organiska musikmaskiner från New Jersey.

Nån som tar notan?