En av dom mest lysande popskivor som gjorts på svenska finns inte under H som i Hellman eller Hellström. Den står inte ens under ”pop”. Istället får du masa dig iväg till barnavdelningen. Är skivaffären någorlunda välsorterad så kan du ha turen att hitta den där. Skivan heter ”Goda’ Goda’”, det är Jojje Wadenius som gjort musiken, sjunger och spelar, och för texterna står barnboksförfattaren Barbro Lindgren.

”Goda’ Goda’” släpptes första gången 1969, på den tiden då pedagogisk barnkultur skulle göra alla oss barn till fina och mjuka människor som frivilligt valde dom fotriktiga skorna och tyckte att solidaritet var det vackraste ordet. Men ”Goda’ Goda’” är inte riktig sån, även om det vid en första lyssning låter nästan lika proggigt som ”Kåldolmar och Kalsipper”. Mycket ligger i Barbro Lindgrens texter, som är allvarliga, roliga och bitvis helt absurda. Som ”Loranga, Mazarin och Dartanjang” i flytande form.

Såklart är det inte bara texterna som gör skivan. Jojje Wadenius har allt som krävs av en popsångare. Han är innerlig, allvarlig och förströdd på samma gång, och sjunger hellre falskt än inte alls. Precis som Jakob Hellman har Jojje bara lyckats få till en endaste popplatta. Men sen gick inte Jojje Wadenius under jorden i nån halvstor svensk stad och hade skrivkramp, utan åkte till USA och spelade med musikhögskolerock med Earth Wind & Fire, och andra som inte jag bryr mig särskilt mycket om.

Så ”Goda’ Goda’” är en fantastisk engångsföreteelse, vilket naturligtvis inte gör den sämre. Skivan gavs ut på nytt 1997, och då var det med ett gäng låtar som inte fanns med på första utgåvan. Det var helt onödigt gjort att lägga till dem, eftersom de inte håller samma kvalitet som låtarna på första utgåvan, sånär som på ett undantag, nämligen öppningslåten på ”Goda’ Goda’” anno -97. Den börjar med en av Jojje Wadenius få hits, signaturmelodin till Kalles Klätterträd. Från och med första trumupptakten förstår man att det här inte enbart är en angelägenhet för dem som går på lågstadiet. Det svänger.

Det som lyfter skivan upp till nånting bättre än det mesta är just blandningen mellan Jojjes allvarliga ton och texternas absurda innehåll. När Jojje sjunger ”Jag vill ha en hund/åhwoooåå, en blå” som om det han verkligen vill det så mycket så han nästan svimmar, till riktigt drivet sväng, då är ”Goda’ Goda’”-skivan i sitt esse.

På ”Goda’ Goda’” finns också ett sorts allvar som man inte hittar på så många ställen, nämligen ett allvar som inte blir pretentiöst. I låten ”Kråkbegravningen” hittar Jojje en kråka på marken ”som var gredelin och röd/men hela gamla kråkan var ju jättedöd”. Jojje ger kråkan en hederlig begravning med lite fina blommor, och spelar en psalm på kompisen Tompas kastanjetter, ”om himmel och om jord/en massa svåra ord/jag spela lite andra bitar som jag vet/sen gick jag hem/man kan ju inte spela i all evighet” Det är få som kan sjunga om döden utan att det mest känns som en snygg deppig pose, men när det på största allvar handlar om en död kråka, så känns det mycket softare, utan att för den skull förlora något i angelägenhet.

Min favvolåt på hela skivan är trots allt ”Den jag älskar heter Örjan”, som kan vara en av dom bästa låtarna som jag vet om nyförälskelse. Det handlar om två som träffas i lekparken och Örjan lägger in en stöt. ”du kan bli min fästmö om du vill/okej sa jag, sen satt vi still/å Örjans öron lyste röda/tänk sa han, om hundra år så är vi döda”. ”Den jag älskar heter Örjan” gör att det känns sådär som när man var kär när man var liten. När de enda problemet var om den man var kär i var kär tillbaka, och inte när/om man ska flytta ihop, eller när/om det är dags att skaffa barn eller sånt junk som tenderar till att komma i vägen nuförtiden. Jag vill att det ska vara som i ”Den jag älskar heter Örjan”, å därför är det min bästa kärlekslåt i hela världen.