Rockopera. Ordet är värdeladdat. I vissa läger är kombinationen av tematisk rockmusik och någon typ av berättelse helt oförenlig. Hos andra är rockoperan en attraktiv och fullständigt naturlig del av rockmusikens genreträd.

Helt klart är att vissa låtskrivare och artister hamnar i en fas i utvecklingen där det korta, avgränsade låtformatet inte riktigt räcker till. Några framträdande resultat av detta är ”Jesus Christ Superstar”, ”The Lamb Lies Down On Broadway”, ”The Wall” och ”Tommy”.

En av förgrundsgestalterna inom rockoperagenren är Pete Townshend, låtskrivare, gitarrist och ledargestalt i The Who. 1969 skapade han ”Tommy”, en av historiens mest uppmärksammade och flummiga rockoperor. Den döve, stumme och blinde Tommy är en flipperspelande Messiasfigur i en skruvad värld full av sökande hippies.

1973 var det dags igen och denna gång presenterade Townshend tanken bakom och låtarna till rockoperan ”Quadrophenia” för sina bandkollegor. Berättelsen hade viss verklighetsbakgrund och karaktärerna byggde bl a på personer som befann kring The Who under bandets tidiga karriär i mitten av 60-talet.

I ”Quadrophenia” är ramen och beståndsdelarna en oförstående omvärld, tonårig ilska, sexuell frustration, dubbel personlighets-klyvning, krossad idoldyrkan, ungdomskravaller i Brighton mellan mods och rockers, vespor och kalejdoskopiska tabletter. Låter möjligen tungt men låter bra.

I början av 70-talet stod The Who på topp och ”Quadrophenia” är efter ”Who's Next” bandets allra bästa platta. The Who gör Pete Townsends inspirerade låtar och arrangemang full rättvisa och produktionen är enastående i detaljrikedom och sound.

”Quadrophenia” är en platta att lyssna på i sin helhet, även om låtar som ”The Real Me”, ”5:15″, ”Bell Boy” och ”Love Reign O'er Me” ger detta dubbla mästerverk ett extra lyft. Finns numera remastrad och är ett givet köp.

1979 gjordes en sevärd filmversion av ”Quadrophenia” men det är originalet som erbjuder den extra guldkanten.