Gästrecension

- Popstad 2001 - Göteborg (dubbel-cd) Samling
- 2001
- Dolores/SR
Hur bra rockar Götet?
Lyssna
Externa länkar
- Popstad
- P3:s sajt. Fylld med Popstads-info. Under PopStad kommer P3 även att ha en specialsajt som kommer uppdateras kontinuerligt. Information om hela programmet med konserter, seminarier och sändningar.
- goteborg.com
- Information om Göteborg som Popstad. Massor av fakta om skivbolag, skivaffärer, klubbar och annat viktigt. Har även artistpresentationer och länkar till vissa artisters egna sajter. Dubbelkolla med P3:s sajt för att hitta information.
Chris
”Go Go”
Betyg [2/4]
Åttiotalet grasserar överallt. Här har vi till exempel en härligt sportig discotakt uppsnofsad med glättiga finstråkar à la Chic. Och med gladtoast och käck refrängkör blir intrycket närmast visuellt; neonfärgade kläder, färgglada drinkar och halvt uppbrända svenskar på semester i varmt klimat som dansar med höga knäuppdragningar. Är det verkligen det vi vill ha tillbaka? Nej säger jag. Gå vidare. Men lite kul är det.
/Fifi Nylander
Dejima
”Make Room”
Betyg [2/4]
Det här ger mig mersmak trots att musiken är allt annat än originell. Det är svårt att säga något mer. Inspelningen är av klassisk demokaraktär, och musiken är snällare hardcore med melodi. Med andra ord skramlar det en del, och det är inte helt lätt att urskilja detaljerna. Men efter ett par lyssningar får jag i alla fall en känsla av att det här är tillräckligt bra för att lyssna mer på.
Teresa Fritzon står för texten och en del av musiken, men jag är inte helt hundra på att det är hon som sjunger (för det är sång det rör sig om, inte vrål). Inte för att det spelar någon större roll, men det vore kul att veta. Jag får väl helt enkelt ta reda på det på fredag när de spelar på Pustervik.
/Mikael Nordlander
Sensitive
”Tell Me Why”
Betyg [1/4]
Efter två sekunder med den här låten tänker jag: inte en till sån här jävla trist och förutsägbar r'n'b-låt. Efter 20 sekunder tänker jag: jo. Meningslös melodi, millimeterplatt produktion och endast en trist kopia av alla trista r'n'b-kopior som redan finns i den här stackars världen. Det enda som piggar upp är de dramatiska stråkeffekterna som låter hämtade från Sandras ”Maria Magdalena”. Retro som fan. Men de som gillar nutida r'n'b kan säkert tycka det här är bra.
/Fifi Nylander
Dan Viktor
”Lite Blå”
Betyg [1/4]
Dan Viktor försöker låta större än vad de är. De är än blek kopia av Östen mä' Resten men vill nog gärna själva se sig som en vardagsrealistisk David Schutrick gåendes på jazz (blir inte detta samma sak som Bo Kapers orkester?). Näe så ospännande. Inte ens texten om ett Sverige i slutet av 1990-talet känns nära.
/Peter Dahlgren
Bugsquad
”In Mexico”
Betyg [3/4]
Det är en intressant ljudcombo Bugsquad bjuder på med ”In Mexico”. Fräsande trumprogrammeringar, lätta akustiska gitarrer, stötiga synthar, en djup basgång och en ljus kvinnlig sångstämma. Resultatet blir en jazzig, suggestiv elektroblues i samma anda som ledmotivet till TV-serien Sopranos. Kanske inte så unikt men onekligen spännande. Kan tänka mig att det här bandet är riktigt roliga att uppleva live.
/David Drazdil
Roach
”Motherfucker”
Betyg [3/4]
När det här kommer på skiva kan det antingen bli skitbra eller urbota tråkigt. Dels beror det på hur mycket de klarar av att variera sig, dels på hur långt de klarar av att gå från Panteras fotspår. ”Motherfucker” är inte den mest intelligenta låt jag hört, men det behövs inte riktigt. Det enda som behövs är en skön dänga och det levererar Roach. De borde nog tänka på att byta namn också. Som det är nu ligger det lite för nära Papa Roach och den referensen vill man inte ha.
/Kal Ström
Mooncalf
”Little Boy”
Betyg [2/4]
”Little Boy” är en lugn, avskalad låt som ändå är rätt dramatisk i all sin enkelhet. Sångaren sjunger med lätt sprucken röst om den lille pojken och inledningsvis lyssnar man koncentrerat, men efter ett tag tappar man lite av intresset. Trots att det är proffsigt och att dobrospelet passar låten bra är det någonting som saknas för att det ska sticka ut tillräckligt för att man ska bry sig om varken pojken eller låten.
/Patrik Ekelöf
Sirene
”Wrap Your Arms”
Betyg [2/4]
Jag kan inte sätta fingret på vad det är men hur många gånger jag än lyssnar på ”Wrap Your Arms” är det inget som fastnar. Sirenes atmosfäriska lätt trippiga synth-pop är både välproducerad och proffsigt framförd men inte särskilt upphetsande. Snyggt, rent och talangfullt. Men också helt oförargligt och jag kan tyvärr inte släppa tanken på att den skulle antagligen fungera alldeles utmärkt i en reklamfilm för mineralvatten.
/David Drazdil
Montebella
”Flygare 79″
Betyg [3/4]
Prisa Herren! Hardy Nilsson har inkarnerats. Det här dryper av tonårsångest i den begynnande medelåldern. Ingen lek så kul. Montebella gör konkret, precis som Hardy, intetsägande nonsens. Abstrakt träffar dock denna formen av hård tuggummipop mig rakt i hjärtat. Kniven i ryggen jag är fortfarande 15 och jävligt ensam.
/Peter Dahlgren
Dimbodius
”Struck by the Sadness of Love”
Betyg [4/4]
Marcus Dimbodius, eller Dimbodius som han kallar sig som artist har redan fått utmärkelsen Årets demo i P3, hyllats i GP och på dagensskiva.com, och vad annat kan man göra än att instämma? ”Struck by the Sadness of Love” är låten som får representera honom på PopStads-cd:n och den är så sanslöst snygg att det är skamligt att han fortfarande står utan kontrakt. Någonting säger mig att det lär bli ändring på det efter PopStad. Om Sveriges skivbolag inte sköter sitt jobb får man hoppas att han fortsätter orka ge ut sin musik själv som han gjort hittills. Det här är storslagen, emotionellt laddad musik när den är som bäst.
/Patrik Ekelöf
Camouflage Chameleons
”Microphone Heroes”
Betyg [3/4]
Förvisso är Camouflage Chameleons från Göteborg men soundmässigt verkar den västkust de hämtar sin inspiration från ligga ännu betydligt längre åt väster. ”Microphone Heroes” är laidback, småjazzig hiphop med ett avslappnat gung. Det är inte utan att namn som Jurassic 5 och People Under The Stairs susar förbi i skallen. Inte en klockren hit men ändå en skön låt som får mig att bli nyfiken på kollektivets kommande fullängdare.
/David Drazdil
Marlon
”Fråga inte vart”
Betyg [1/4]
Det finns något med ”Fråga inte vart” som får mig att tänka på U2. Men inte det gigantiska popmonster U2 är idag utan snarare på hur de lät innan milstolpen ”The Joshua Tree”. De vassa, ekande gitarrerna, burkiga trummorna och till viss del drivet är som hämtat från bandets tidiga 80-tal. Men förutom att man blir en smula nostalgisk är ”Fråga inte vart” inte en låt som får mig att jubla direkt. Marlons snabba intensiva pop är, delvis tack vare sin produktion, inte spännande och känns som något man hört många gånger förut. När inte heller texten sticker ut på något sätt tappar jag snabbt intresset. Men som nostalgitripp har den ju viss poäng.
/David Drazdil
Custom
”Special”
Betyg [1/4]
Custom skulle kunna vara grunge, men får väl snarare beskrivas som en aningen mer depressiv form av tysk powerpop. Visst finns sjävdestruktionen från Nirvana och ångesten hos Bush, men refrängen förstör väl det mesta. Som dessa amerikanska tro-band, som gör lite hårt sådär, sådär på gränsen så dyker refrängen upp nästan lite käck. Nej tack det får vara.
/Peter Dahlgren
Publicerad: 2001-02-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-12 10:55
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).