Bill Hicks var ståuppkomiker. Bara det att han förhöll sig till Jerry Seinfeld ungefär som The Clash förhöll sig till Rod Stewart. Bill Hicks tog sin komedi på allvar; han var jävligt förbannad på hur världen såg ut, och utformade något han själv kallade ”the comedy of hate”. Hatet riktade sig mot religiösa fanatiker, republikaner, […][...]

Jag är på Kafé 44 i Stockholm och hela lokalen är fullkomligt indrypt av cigarettrök och svett. Ztikkan presenterar en låt med att säga att detta förmodligen är den bästa text som Johnny Rydh någonsin skrivit. Någon i publiken utbrister: ”En eloge till honom” och en lång applåd följer, för att sedan dränkas av introt […][...]

1999 och jag hade insett att för varje gång jag slet sönder, flådde mig själv, stirrade samma mjuka rosaaktiga kött tillbaks. 13 år och insikten att världen inte alltid är vacker och människor inte alltid lyckliga var ganska svår att ta. Jag lyssnade på ”Venus in Furs” och fyllde ett rutigt kollegieblock med ångest varje […][...]

”If you're feeling sinister” utgör Belle & Sebastians absoluta topp. Mästerverket. Innan dess hade man 1997 presterat ett magnifikt debutalbum i ”Tigermilk” och därefter tre starka fyrspårssinglar med titlarna ”Dog On Wheels”, ”Lazy Line Painter Jane” och ”3..6..9 Seconds Of Light”. Bäst av dessa tre var definitivt den sistnämnda med två riktiga guldklimpar i vackra […][...]

1994 lämnade Faith No Mores kultförklarade och solglasögonprydde gitarrist Jim Martin bandet. För att fylla hans plats hyrde man in Trey Spruance från Mike Pattons knasprojekt Mr. Bungle. Resultatet blev lysande. Visserligen försvann stora delar av det karakteristiskt tjutande gitarrljudet med Jim Martin. Men Trey Spruance tog med sig två andra, viktigare egenskaper; punk och […][...]

Föreställ dig en äkta svensk sommar med sill och brännvin på bordet, några oskalade färskpotatisar, sommarängens blommor på bordet, glada rödkindade personer runt det med gröna knän på sina byxor efter en vänskaplig fotbollsmatch på det nyklippta gräset… Det som saknas då är musik som känns sommar och flåsar känsla. Ett av spåren på denna […][...]

Skivbolaget Teenage USA Recordings är coola. Baserade i Toronto, Kanada dyker dom med näsan före in i det kanadensiska indie-träsket och hittar band efter band som oftast har någonting fint att tillföra världen. Bland annat så har de numera underbara Elevator i sitt stall, vilket gör att en gammal Eric's Trip-sucker som jag själv blir […][...]

Det finns fyra artister här i världen jag skulle ge det mesta för att se live, Neil Young (skall uppfyllas två gånger i sommar), Bob Dylan (också dags i sommar), Soundgarden (ingen större chans) och Nine Inch Nails. För de två första krävs väl ingen större förklaring och Soundgarden gillar väl många, men den fjärde […][...]

När jag fick förfrågan om att skriva en gästrecension gick tankarna direkt till dEUS debutalbum. En av de få skivor jag tveklöst kan rekommendera den som vill höra något annorlunda. Innan jag dyker in i en beskrivning tänkte jag berätta lite kort om varför denna skiva var ett givet val. 1995, året efter skivans release, […][...]

Då var det dags igen, det årliga släppet av hitlåtar från den Jamaicanska musikscenen är här. ”Reggae Gold” är den mest genomarbetade och varierade samlingen som ges ut i dag, tillsammans med en handfull andra. Det är amerikanska bolaget VP som står bakom plattan. Reggaeindustrin i sig är ganska liten, namn man hört förut dyker […][...]