Gästrecension
- Worst Case Scenario (CD) dEUS
- 1994
- Island Records
Gitarrer från Antwerpen
Lyssna
Externa länkar
- Officiell dEUS
- Den officiella bandsajten. Snygg, mörk och kräver Flash.
- Fansajt
- En portugisisk fansida
- honeyspiderthree
- Martin Fribergs skivbolag. Sajten är inte klar än men snart ska man kunna prenumerera på ett nyhetsbrev är det tänkt.
- Lorna
- Första släppet på honeyspiderthree är Brittiska Lorna
- Lyssna på Lorna
- På Mp3.com kan du lyssna på Lorna
När jag fick förfrågan om att skriva en gästrecension gick tankarna direkt till dEUS debutalbum. En av de få skivor jag tveklöst kan rekommendera den som vill höra något annorlunda. Innan jag dyker in i en beskrivning tänkte jag berätta lite kort om varför denna skiva var ett givet val.
1995, året efter skivans release, fick jag genom en kompis på gymnasiet, höra talas om bandet. Vid tillfället hade jag kommit till en brytpunkt i mitt musiklyssnande. Tiden innan hade varit en s.k. â€allätare†vilket betydde att Nirvana och Absolut Dance blandades friskt. På god väg att tröttna på det spåret sökte jag mig mot annat. Elastica och amerikanska collegerockarna Everclear hade precis debuterat och deras skivor snurrade friskt i cd-spelaren. Tankarna på att fortsätta leta och upptäcka nytt låg långt borta. Jag kände mig trygg och tyckte jag hade full koll.
Då kom Henrik, kompisen som insisterade att jag skulle skaffa dEUS-skivan. Han förstörde allt.
Plattan raserade alla förutfattade meningar jag hade om musik och hur den skulle låta och vände verkligen upp och ner på det jag trodde mig ha koll på. ”Worst Case Scenario” var inte bara den skiva som kom in och skapade kaos i min trygga musikvärld, utan också inkörsporten till det musikintresse jag har idag. Detta är självklart också en av de största anledningarna till att den ligger mig så varmt om hjärtat.
Vrickat. Inte som Frank Zappa, som de förövrigt samplat på skivan, utan med en högst personlig stil som för mig är svår att definiera. Skulle jag bli tvungen att beskriva skivan med ett ord är det adjektivet i början av stycket jag genast tänker på.
I grund och botten är det poplåtar som sedan beslöjats med oväsen à la Sonic Youth, plus de myriader av mysko ljud, stämmor och arrangemang som till slut skapar helheten, den vrickade…
Det där med stämmor och sångarrangemang är väldigt typiskt för bandet. Distade röster som kryper in från bakgrunden och falsetter som i en normal låtstruktur skulle låta direkt illa, passar här in som självklarheter.
Ett bra exempel är singeln ”Suds & Soda”. Den använder sig av ett misshandlat fiolgnidande och i pauserna mellan skriken från stråken kommer någon och vrålar â€Friday!†om och om igen. När låten pågått ett tag lägger sig rösten som en del av den massiva ljudridå som sedan följer med ända till slutet.
Förutom användningen av röster så är det även typiskt för dEUS att börja med en trevande tysthet som de sedan låter växa till sig för att slutligen mynna i något som kan liknas vid ett crescendo. Jag borde också nämna popmelodiens vikt för att det låter så bra, det är ju verkligen det absolut centrala. Utan melodin skulle låtarna inte hålla ihop.
Skivan är en av de mest välspelade jag äger och det är faktiskt lite konstigt att jag ännu inte tröttnat. Förklaringen ligger nog gömd i ljudbilden någonstans. Den är tjock! Ljudcollagen är många och man upptäcker ofta nya ljud och slingor som förut bara varit en del av det hela.
Känslan av att det finns något bakom allt, långt bort på andra sidan ljuden, tilltalar mig och det är så produktionen framställs. Även i de mer lågmälda låtarna, som ”Right As Rain”, hör man något som skapar en känsla av rymd och distans.
Innan jag rundar av vill jag återvända till det som är typiskt för bandet. Rösterna, melodierna och ljudökningen har jag nämnt. Nu är det gitarrernas tur, det helt klart dominerande instrumentet. De ljud dEUS framställer är långt ifrån typiska. Det absolut bästa exemplet jag kan finna är det mangel (â€gitarrmangel†är ett uttryck som ofta missbrukas men det var först efter jag hört detta som jag förstod ordets rätta innebörd) man kan finna i början av ”Lets Get Lost”. Effekten är väldigt kort, bara närvarande i någon sekund, men helt fantastisk!
I en intervju någonstans har jag läst att Tom Barman (sångare och låtskrivare) försökt spela gitarr med en hårtork inlindad i eltejp. Det kan ju låta skumt, men efter att ha lyssnat på ”Worst Case Scenario” förvånar det mig inte det minsta.
Jag förstår om det tycks konstigt med en 9:a i betyg då jag prisar skivan recensionen igenom och en sådan fundering är helt befogad.
Skivan är en klockren 10:a fram till slutfasen, då de verkligt obskyra låtarna kliver in. De två, tre sista låtarna känns inte riktigt så nödvändiga som resten. Jag har fortfarande lite svårt att få grepp om dem, trots de år jag haft skivan i min ägo. Spåren innehåller inte mer oväsen än resten av innehållet, tvärtom, de känns bara väldigt abstrakta i sammanhanget.
Men eftersom dEUS inte kan sägas vara förutsägbara så kanske de sista låtarnas existens trots allt är befogad. De visar ju helt klart upp mångsidigheten hos bandet men förstärker även känslan av att pojkarna från Antwerpen inte är riktigt kloka i huvudet.
Publicerad: 2001-05-26 00:00 / Uppdaterad: 2001-05-26 00:00
7 kommentarer
En ganska träffsäker resencion. Synd att deras övriga skivor inte alls är lika inspirerande. 1994 var helt enkelt ett bra skivår!
#
Fel Håkan, de senare skivorna är minst lika bra som debuten. Särskilt the Ideal Crash, som nog t.o.m. är bättre än wcs. Deus är sorgligt underskattade. Lyssna också på Stef Carlens nya band Zita Swoon.
#
Ja just det.. det är jag, den Henrik… :)
Otroligt bra recension Martin, jag skulle inte kunna förklarat mina känslor för denna skiva bättre själv… vi är nog tvillingar :)
Bättre skiva finns nog inte på denna planet, och jag håller med Håkan att de övriga skivorna inte håller samma kvalité, det kändes lite som att det kom in lite kommersiella grejer efter wcs, och det är tråkigt att få den känslan. Men för den delen så är inte dom skivorna dåliga på långa vägar.
#
that's why a kilo is heavier than a gram m'am
bra recension, håller dock inte med dig om de tre sista låtarna. Secret Hell är den finaste kärlekssången jag någonsin hört…
de andra två är bara ett stort skratt – analysera inte så mycket. Det finns något förljuget i recensioner. Ingen kan någonsin förklara vad en känner genom bara ord; problemet är att vi tror att vi förstår bara för att vi kan läsa. Dessutom, att försöka förklara något så abstrakt som musik är som att lägga tysk grammatik över italiensk poesi – idiotiskt. Det här är ingen personlig attack, Martin Friberg, endast min generella känsla för recenserandet.
#
Bra band som jag upptäckt på senare tid.
#
[...] Martin Friberg, som gästrecenserade debuten (läs recensionen här), har även jag invändningar mot några spår på skivan som inte känns lika angelägna som [...]
#
[...] Martin Friberg, som gästrecenserade debuten (läs recensionen här), har även jag invändningar mot några spår på skivan som inte känns lika angelägna som [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).