dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Nine Inch Nails: The Downward Spiral
The Downward Spiral (CD) Nine Inch Nails
1994
Nothing/Island records TVT/Interscope Records
10/10

Bang! So much blood for such a tiny little hole

Lyssna

Sök efter skivan

Det finns fyra artister här i världen jag skulle ge det mesta för att se live, Neil Young (skall uppfyllas två gånger i sommar), Bob Dylan (också dags i sommar), Soundgarden (ingen större chans) och Nine Inch Nails. För de två första krävs väl ingen större förklaring och Soundgarden gillar väl många, men den fjärde måste bara vara en av världens mest tragiskt förbisedda artister. En artist som av de flesta ”konnässörer” mest avfärdas som antingen ett ”hårdrocksband” (vilket automatiskt gör det olyssningsbart) eller som en pretentiös dysterkvist.

Vill minnas att mitt första besök på dagensskiva.com var dagen då Kal Ström recenserade Nine Inch Nails ”comebacksingel”, ”The Day the world went away”, han uttryckte den känsla som jag tror förenar oss Reznor-fans, en känsla av att världen runtom oss helt enkelt inte förstår sig på denne 90-talsångestens gigant. Vi har lidande fått se före detta protegén Marilyn Manson rasa förbi Trent i både popularitet och uppmärksamhet, detta med en bunt högst mediokra album.

Manson har med slug marknadsföring lyckats skapa den kanske mest potenta chockrockarmyten världen skådat. Detta genom att helt enkelt kombinera alla tiders skräckrockare till en seriefigursliknande karikatyr. Det är lätt för vanliga dödliga att mitt i allt sitt älskande/hatande av Manson, glömma bort att 1994, då var niotumsspiken större än gud. Nine Inch Nails hade enkelt kunnat falla in i samma linje som Manson, men det fick vi med ”The Fragile” se att han var en alldeles för egensinnig och kompetent musiker för att göra.

Först av allt vill jag slå fast att Nine Inch Nails och Marilyn Manson inte på något sätt går att jämföra med varandra, det vore ungefär som att jämföra en konstnär med en fasadmålare. Mansons arbete är lätt att ta till sig, ser till en början alldeles utmärkt ut, men petar man loss en bit av fasadfärgen börjar den flaga och visa upp sin egen tomhet. Trent Reznor använder istället en betydligt mindre pensel och jobbar likt en oljemålare i fler lager än man till slut kan räkna. Tidigt insåg han att det helt enkelt inte går att beskriva världen med en roller, det krävs betydligt finare verktyg, något som Reznor även på sitt känslomässigt mest dramatiska album syns ha slagit an på.

Att denna sinnrikt sammansatta oljemålning kom ut mitt i 90-talsångestens kulmen innebar att ”The Downward Spiral” inte bara lyckades charma kritikerna som redan ”Pretty Hate Machine” och ”Broken” gjort. Den lyckades även nå ut till dem som redan tröttnat på Nirvana och Alice In Chains och tyckte att The Cure och Depeche Mode hörde till 80-talet.

Trots att ”The Downward Spiral” hämtar lika mycket inspiration från den progressiva rock-eran (gitarristen i King Crimson, Adrian Belew medverkar) som hos 80-talets industrifantomer såsom Ministry och Skinny Puppy känns det aldrig splittrat. Proggrockinfluenserna gör istället ”The Downward Spiral” till något som inte bara låter som något hämtat ur en skräckfilm utan ger det en fyllighet och faktiskt även en skönhet. På samma sätt fungerar industrin som en sorts utjämnare där det överdrivet bombastiska får ge plats för den stundtals kargare elektroniska ljudbilden.

Det är lätt att se hur nära gränsen till det överdrivet pretentiösa Reznor stundtals hamnar, periodvis ligger erkända perfektionister som Peter Gilmour och Bobby Gillespie faktiskt i lä, men trots den då och då oerhört pompösa produktionen så finns den alltid där, den där helt självklara melodin, den där obeskrivligt sköna gitarrslingan, den där snärtande trummaskinen, kort sagt, här finns liv.

Det närmast frätande aggressiva svårmodet blir aldrig påfrestande, då det hela tiden finns en smula hopp, ett sista halmstrå att ta tag i då det blåser hårt. Isande vackra ”A Warm Place” utgör just ett sådant halmstrå, en instrumentallåt av yppersta klass där Reznor visar upp samma oerhörda känsla som vi anade oss till i låtar som ”Something I Can Never Have” och ”Ringfinger”.

I dessa tider då vi musikintresserade i mångt och mycket verkar ha dragit oss tillbaka för att lyssna på något som för bara några år sedan skulle ha betecknats grottrock, utgör Nine Inch Nails en mycket intressant motvikt. Få musiker gör musik som är svårare än de behöver, Trent Reznor är en av de få rockstjärnor världen har som ännu inte hemfallit åt att nöja sig med att låta som en god kopia. Säga vad man vill om exempelvis Hellacopters, men bättre än Kiss en gång var blir de inte.

Det mest intressanta med Nine Inch Nails är att han trots sin oerhörda perfektionism lyckas släppa löst ett sådant iögonfallande kaos, världen är inte direkt fylld av hård musik som även passerar testet för att vara tekniskt intressant. Jag älskar när denne ångestens ”golden boy” bara vräker ur sig frän kritik mot den alltigenom irriterande amerikanska nymoralismen och när han skriker nihilistiska one-liners som ”Heresy”s ”God is dead and no-one cares, if there is a hell, I'll see you there”. Det här är dock i grunden inte bara en upp-med-nävarna-i-taketplatta. Det vore att underskatta den gruvligt, istället är ”The Downward Spiral” en av de få album som funkar både som en intressant ren lyssningsplatta, som dansmusik (testa att köra ”Ruiner” på en fest någon gång) och som ett starkt hoppa-och-skrikalbum.

Jag har väldigt svårt att ranka sällens plattor, de är på gränsen till mästerverk allihop, men det blir nog ändå ”The Downward Spiral” strax före ”Pretty Hate Machine” och ”The Fragile” med ”Broken EP” på en hedrande sistaplats. Detta på grund av att ”The Downward Spiral” känns mest helgjuten och samtidigt dynamisk.

En liten observation är att albumet inte har ens en tendens till svacka, alla spåren är starka i sig och bildar mycket tack vare en oerhört snygg överlappning (lyssna bara övergången mellan ”Closer” och ”Ruiner”) en frapperande stark enhet. Vid närmare undersökning av min egen skivsamlig hittade jag på rak arm inga jämnare album bortsett kanske ”The Freewheelin'” och ”Highway 61 Revisited” (Dylan) samt ”Harvest” (Neil Young) och ”Bossanova” (Pixies). I mitt tycke konkurrerar bara just denna ”Bossanova”, Soundgardens ”Superunknown” och Radioheads ”The Bends” om titeln 90-talets bästa album.

Slutligen måste dessutom sägas att det finns få låtar här i världen som kan framkalla tårar hos mig, avslutande ”Hurt” är en av dessa få, bättre kulmen på detta fantastiska bombardemang står inte att finna.

”I hurt myself today
to see if I still feel
I focus on the pain
the only thing that's real
the needle tears a hole
the old familiar sting
try to kill it all away
but I remember everything
what have I become?
my sweetest friend
everyone I know
goes away in the end
you could have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
I wear my crown of shit
on my liar's chair
full of broken thoughts
I cannot repair
beneath the stain of time
the feeling disappears
you are someone else
I am still right here
what have I become?
my sweetest friend
everyone I know
goes away in the end
you could have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
if I could start again
a million miles away
I would keep myself
I would find a way”

Vem sa att sångtexter inte är poesi? Och att poesi inte är lidande?

David Magnusson, intromusik.com

Publicerad: 2001-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2001-06-02 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #944

27 kommentarer

bra recension, underbar skiva

Daniel Oregistrerad 2001-06-02 01:19
 

Borde ni inte satsa på att låta artister skriva gästrecensioner? Det finns mängder kvar som ännu inte skrivit en rad på denna sajt. Varför inte någon bob hund- medlem?

Kungen Oregistrerad 2001-06-02 10:12
 

Downward spiral är en given 10a. Min favoritskiva alla kategorier, helt underbar.

lilou Oregistrerad 2001-06-02 12:12
 

Bra recension!

Bryter man ner Reznors låtar finner man ofta små, simpla melodislingor som ofta är otroligt vackra. Det är så få element som kombineras och ändå låter det så otroligt bra… Resnor gör det med fingertoppskänsla.

”A Warm Place”, ”Something I Can Never Have”, ”Ringfinger” nämndes alla i recensionen, men jag tycker att även ”the Great Below” ska läggas till listan på NINs absolut vackraste låtar.

martin friberg Oregistrerad 2001-06-02 15:11
 

Klart en av världens bästa skivor någonsin.

Jon Oregistrerad 2001-06-02 16:29
 

Trent Reznor Rule All

Mattias Oregistrerad 2001-06-02 17:18
 

Va!? det är ju jättekonstig musik! och helt gammal dessutom. hallå! hänger ni inte med på listorna eller? dessutom heter ”hel” whole på engelska, och inte hole. den där trent raznor kan ju inte stava ju.

Anders Oregistrerad 2001-06-02 18:59
 

Helt klart den bästa skiva jag någonsin hört. Att lyssna igenom TDS från början till slut är som att se en fantastiskt tankeväckande film: efter upplevelsen finner man sig stirrandes ut i tomheten, inkapabel att åta sig något eller ändra sinnesstämning innan man återhämtat sig.

Är dock något förvånad över attackerna på Mansons album. Jag tycker det är värt att nämna att många av dem faktiskt producerats av ingen mindre än – just det – Trent Reznor, och han är ansvarig för en ganska stor del av soundet på Antichrist Superstar.

Hursomhelst en mycket bra recension – det känns skönt att det finns andra som förstått :).

Ztream Oregistrerad 2001-06-02 19:33
 

Martin, jo, the great below är vackrast någonsin, tog inte med den i och med att jag nämnde de låtar som kom före Downward Spiral.

Anders: ja, det är konstigt, och gammalt, men det är Dylan också, det blir ju inte sämre för det.

Ang. hole, va? det är ju ett hål han vill åt, inte en helhet.

Ztream: jo, men tycker att antichrist känns som en ytlig lightversion av TDS, det känns lite som reznor använde manson för att etablera skivbolaget ekonomiskt.

Men, manson har väl sina stunder han med

David Magnusson Oregistrerad 2001-06-02 21:07
 

david: nej, jag förstod att så var fallet, men jag tyckte det var lika bra att gardera sig. Du har ju helt rätt i din uppräkning där.

martin friberg Oregistrerad 2001-06-03 00:14
 

trent reznor är patetisk

[Anonym] Oregistrerad 2001-06-03 16:12
 

Väldigt bra recension faktiskt, och en helt suverän skiva.

Candiru Oregistrerad 2001-06-03 23:09
 

Reznor är världsmästare. Håller med om att låtarna som nämnts är fantastiskt vackra, främst ”Hurt”. Bakom dom vackra melodierna finns hela tiden nån sorts ursinne som väntar på att bryta fram men aldrig riktigt lyckas. Jag älskar det.

[Anonym] Oregistrerad 2001-06-04 10:59
 

live versionen av hurt med david bowie, från closure videon är extremt underbar…

svenke Oregistrerad 2001-06-05 18:23
 

Jobbigt skriven recension, syftningsfel och shit. Ta bort och gör om. Det är bara att bita ihop om du vill komma nånvart.

B Oregistrerad 2001-06-06 11:24
 

svenke: den finns med på further down the spiral. Annars är de ruskigt lika.

martin friberg Oregistrerad 2001-06-07 16:50
 

martin: bara på den europeiska versionen… jag har den amerikanska versionen av further down…

svenke Oregistrerad 2001-06-09 18:24
 

svenke: just ja, det borde jag ha vetat. Har båda…

martin friberg Oregistrerad 2001-06-09 22:45
 

Kunde inte sagt det bättre själv…

Sandra Oregistrerad 2001-06-13 06:26
 

Jag hade väl sett NiN någon enstaka gång på MTV när jag såg den här skivan i skivhyllan när den precis kommit ut. Jag tyckte omslaget var häftigt och tog den för att provlyssna, sedan var jag helt såld. Helt klart en av de bästa skivorna som någonsin släppts.

Mysen Oregistrerad 2001-07-18 19:26
 

Åh.. Ni har så rätt så rätt så rätt. Det här är guld. Synd att man var så sen med att upptäcka NIN. Men å andra sidan så har jag ju allt framför mig nu.

Josefin norrlänningen Oregistrerad 2001-11-08 15:55
 

bra recension…jag vill bara lägga till en liten sak som visar hur djupt den här skivan fäster sig på människor….Chuck Palahniuk, författaren till boken Fight Club har sagt att den här skivan var hans inspiration till just Fight Club….och nu säger Chuck att han vill att Trent Reznor ska göra musiken till hans bok Survivor….

chauvinian Oregistrerad 2002-09-04 22:39
 

På tal om filmer – har någon film någonsin inletts bättre än Seven?

Stefan Oregistrerad 2003-05-13 22:20
 

bra resenesion men håller inte me om de han sa om manson …

Medlem 2005-01-02 23:02
 

Är det inte NIN's musik i Fight CLub också? David Finch verkar vara störtkåt på industri… Han har ju gjort både Seven och Fight Club. Wonderful, där dom tar från Closer i inledningen av Seven. muhaha, Jag och min väninna (som nyss upptäckt NIN) märkte det. Vi blev glatt överraskade.

Medlem 2005-04-10 22:22
 

Förmodligen världens mest fulländade platta.

Medlem 2006-04-23 19:50
 

Sorry för dubbelpost, men det måste tilläggas att detta är ett konceptalbum som berättar en historia om en man som kastar iväg allt han tycker om och allt han ogillar. Han börjar långsamt förvandlas till en annan person och använder sex för att fly sin inre tomhet.

Medlem 2006-06-03 20:42
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig