Året är 1939. På The Talladega Institute for the Deaf and Blind i Talladega, Alabama, i den amerikanska södern, börjar några synsvaga gossar sjunga tillsammans. Luften darrar av hetta och rasism. De unga gossarna kallar sig The Happy Land Jubilee Singers och smyger ut från skolan för att sjunga för soldaterna vid ett närbeläget regemente. […][...]

För sådär en tio år blev jag djupt berörd av en popslyngel, ända ut i gåshuden och rakt ner i mina djupaste wanna-be fantasier. Jag hade sett en gud. Själva urtypen för en respektlös, loj och kaxig rockstjärna. Ian Brown frontade The Stone Roses och sjöng ”Fools Gold” på tv. När jag såg en intervju […][...]

När chansen gavs för ungefär ett år sen att skriva en gästrecension, glömde jag helt bort denna skiva av någon oförklarlig anledning. Skivan som på något sätt gjorde tysklektionerna en aning mindre tråkiga och samtidigt gav mig en anledning att lära mig lite tyska. Nåväl, när tysk punk över huvud taget nämns någonstans så är […][...]

När jag var 15 år kom Broder Daniels debutalbum ”Saturday Night Engine” och jag förstod inget av den. Jag tyckte bara att ”Luke Skywalker” var en obegriplig och dålig låt. Andra skivan gick spårlöst förbi. Det dröjde tills 1998 innan jag började uppskatta vad Broder Daniel försökte göra med sin musik. Det inträffade när jag […][...]

Ja, bergen skakar sannerligen och får liv när man lyssnar på denna skiva. Ett fint omslag med ett texthäfte fyllt med bilder, en för var av de 12 låtarna, plus musikvideor till två av låtarna. Bara det är ju bra. The Mopeds består av bröderna Jens och Petter Lindgård samt en klippa på bas vid […][...]

Charta 77. Svensk punks verkliga veteraner. De fyllde 18 år i våras. Har släppt över tio fullängdare och gjort över 600 spelningar. Trots detta så har Charta egentligen aldrig nått några större framgångar. De spelar fortfarande mest i ideella musikföreningars källarlokaler runtom i landet. Bandets sångare Per Granberg är dessutom grundare till, och en av […][...]

Manchester är min nya älsklingsstad, det började med att min kusin berättade om en tuff video som han sett på mtv2, det var en låt med Badly drawn boy (mannen med den härliga mössan), jag kom ihåg namnet för det var bland dom tuffaste artistnamn jag hört. Så kom det en dag då jag var […][...]

Jag hatade till en början Oasis och deras musik, Liam var onödigt dryg och Noel kunde inte skriva en enda låt utan för tydliga Beatles-influenser. Men sen en dag bestämde jag för mej att ge bandet en chans, jag gick och köpte ”(What’s the story) morning glory” i hopp om att min bild av Oasis […][...]

The Zombies gjorde 1968 pophistoria med sitt andra och sista studioalbum ”Odessey and Oracle” – ett album som förvånansvärt nog blev föga uppmärksammat när det släpptes. Fast i sin eftertid en skiva som hyllats mångfaldigt med bland annat en amerikansk konserttribut på senare tid och en efterlängtad jubileumsutgåva som inkluderar bonusspår. Tyvärr blev albumet som […][...]

Jag hade givetvis hört ”My hometown” och ”Cherry man” innan jag på allvar fick upp ögonen, nåja öronen, för the Wannadies. Innan 1994 hade jag mest lyssnat på Nirvana men efter det som hände med Cobain började jag söka nya musikstilar. Evigt tjat om gruppens storhet från en klasskamrat och Weezers intåg på musikscenen fick […][...]