I slutet av sjuttiotalet stod två av årtiondets mest uppmärksammade musikrörelser inför något slags vägskäl. Punken höll på att dela upp sig i olika riktningar där de äldre som fortfarande höll på fick kallas new wave och de andra oi!, hardcore och krusty. Eller nåt. En del andra var bara rent av fåniga jippoprojekt som […][...]

Vi var nog många som hoppade till när Tom Waits 1983 släppte sin ”Swordfishtrombones”. Här hade den evige Lucky Strike-croonern helt bytt ljudlandskap – från att ha lindat in sina bittra betraktelser i stråkar, Stephen Foster-harmonier och jassigt after hours-klink befolkade Waits nu sina sånger med basmarimbas, tramporglar, pling och plong samt diverse andra ljud […][...]

Jag ska ta chansen att presentera ett band som tyvärr syns allt för lite i Sverige. Medlemmarna i engelska Rialto gick förmodligen ut med högsta betyg i Britpop Highschool och har nu vuxit till sig en aning. Tidigare figurerade ett par av dessa musiker i bandet Kinky Machine som släppte en skiva och ett gäng […][...]

Jag lyssnar efter regn Elektricitet i luften & det var så längesen att Jag glömt bort hur det känns att komma hem Det är 1997. Snön är blöt och tung. Det är mörkt, kallt och förbaskat långt mellan Örebro och Stockholm. Går upp innan natten blivit morgon för att sätta mig på tåget mot jobbet, […][...]

Det är vansinnigt svårt att tala om hur bra LKJ är, det är något som egentligen borde vara självklart hos alla. Linton är dubpoetryns kung, han har en fantastisk röst, tokbra texter och ett sagolikt gung. Men det är ännu svårare att välja vilken skiva som bör lyftas fram. De tre första, ”Dread beat and […][...]

”Blood and chocolate. I hope you're satisfied with what you've done. You think it's over now, but we've only just begun” Så öppnar en av mina absoluta favoritskivor. Till ett monotont puk-beat och gitarr-slammer spricker rösten. I en blandning av konstaterande och anklagande pressar sig Elvis Costello and the Attractions målmedvetet igenom den hårda ”Uncomplicated”. […][...]

När jag växte upp i mitt föräldrahem i Skåne på 70-talet så fick jag två konstanta helgminnen med mig. Det ena var jazzmusiken som alltid spelades på lördagskvällen när vi ätit middag, inte som bakgrundsmiljö utan aktivt lyssnande framför bokhyllan. Där stod min pappa koncentrerad, med huvudet på sned och tummande på vinylomslagen under tiden […][...]

När grungens sista timme tickade mot sitt slut, runt 96-97, kändes det som om jag hade fått nog av överdoser och hagelgevärsmynningar riktade upp i gommen. Det var helt enkelt för mycket vemod och för lite stil och glamour över Seattles junkiemusiker. Mindre regn och mer sol var vad jag ville ha. Så därför fick […][...]

När jag, förra senhösten, knåpade ihop en 25-bästalista till Bengans över det då snart gångna decenniumets bästa album, var det ett helsicke att få ordning på platserna 2-25. Ettan, däremot, var nästan pinsamt enkel att plita dit. Få album har ju tagit mig med sådan storm som ”Bossanova” gjorde och fortfarande gör. De album jag […][...]

”This music makes us beast as well as angel, in a hallucinating mysticism accepting humanity and revealing the divine. Thus it tends toward a frightening ecstasy followed by a spiritual contemplation” Text från neurosis.com När jag sände Neurosis i P3LIVE för ett år sedan, gick en vän och kollega hemma och stökade medan han lyssnade […][...]