Gästrecension
- Can't Hide Love (CD) Carmen McRae
- 1976
- BlueNote
Backbeat Phrasing
Lyssna
Externa länkar
- Carmen McRae
- Rätt fyllig sajt med biografi och bilder
- Biografi
- En presentation av Carmen McRaes liv och karriär som sångerska
- Livefoto
- Carmen McRae â€in actionâ€
- Musikbyrån
- Petra jobbar med Musikbyrån som sänds i SVT på onsdagar kl.22.25. Programmet har en egen sajt som tyvärr bara tappar allt mer och uppdateras allt mer sällan. Vilket är synd.
När jag växte upp i mitt föräldrahem i Skåne på 70-talet så fick jag två konstanta helgminnen med mig. Det ena var jazzmusiken som alltid spelades på lördagskvällen när vi ätit middag, inte som bakgrundsmiljö utan aktivt lyssnande framför bokhyllan. Där stod min pappa koncentrerad, med huvudet på sned och tummande på vinylomslagen under tiden han lyssnade intensivt. Om vi fick gäster så ökade han volymen drastiskt, inte för att dränka sorlet utan för att förhöja effekten.
Och han lyckades. Alla lyssnade mer eller mindre andäktigt. Men det hjälptes inte för min del, som liten flicka med lugg och brun mysoverall somnade jag alltid innan stereon blivit varm på ovansidan. Så där låg jag i soffan framför bokhyllan, och snusade till toner av Ella Fitzgerald, Bernt Rosengren, Tommy Flanagan, Phil Woods och Carmen McRae med flera. Det andra helgminnet är rostade mackor med honung på framför söndagskvällens höjdpunkt – tv serien ”Lödder” med Anders Gernandts röst som sammanfattade avsnitten.
Som vuxen är rostade mackor med honung ett måste när man tycker världen är tråkig och orättvis. Och jazzmusiken finns i lägenheten under fler timmar ju äldre jag blir.
För några år sen hittade jag en BlueNote CD med Carmen McRae för 30 spänn i en secondhand butik. ”Can't hide love” är titeln och det är inte den mest representativa skivan för henne som artist eftersom det är en ganska poppig sak med mer 70 tals/blås/funk än fyr fyra beat. Men det fanns schyssta ballader på den. Carmen McRae är ju alltså främst en jazzvokalissa, som gjort många fina inspelningar, t. ex. â€The Great American Songbook (live)†– en klassiker liksom duettplattan med Betty Carter.
Carmen var en donna som man inte rubbade. Hon skulle aldrig så mycket som blinka om så hela scenen rasade. Hennes röst var fullkomligt självklar med så mycket botten i att om hon vore en kopp kaffe skulle skeden stå rakt upp och inte falla åt sidan.. Okej, det kanske var lite klyschigt – det jag försöker säga är att hennes jazzröst var och är unik. Men lite förbisedd bland alla andra giganter från hennes tid, kanske. Billie var pionjären, Ella fick allt ljus på sig och Sarah Vaughan hade sitt vibrato. Men Carmen McRae hade sin frasering. Så laidback att man baxnar.
Det är någonting man saknar hos sångerskor i idag. Tänk om Mary J Blige och Lauryn haft mer is i magen, bredvid sina vokala åkningar med rasp i rösten, då hade vi varit på väg dit igen. Men det är vi inte. Carmen McRae sjöng aldrig rakt på beatet, utan istället hängde hon så mycket att man undrar hur kompet gjorde för att inte sacka.
Nåja, tillbaka till skivan jag köpte: â€Can't hide love†är ingen pärla eller oslipad diamant. Faktum är att jag köpte den av nostalgiska skäl och att den låg inplastad och fin i skivhyllan bra länge innan jag lyssnade på den. Men efter ett par tre lyssningar hände något. Jag slutade favorisera de låtar Thad Jones hade arrangerat, slutade störa mig på 70 tals beatet och koncentrerade mig än en gång på Carmens sångstil. Och långsamt kvalade den in bland mina favoriter, bara p.g.a hennes smärtsamma sätt att mala fram ”All by myself”, ”Only women bleed” och lågmälda ”A child is born”.
De rostade mackorna är överflödiga och jag skulle inte sätta mer än 6 av 10 i betyg på plattan, men den är en hint av vad jag saknar i svart musik idag.
Publicerad: 2000-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2000-11-18 00:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).