Dismember Led stage, 20.00 En rejäl dos klassisk death metal är vad som möter mig när Dismember äntrar scenen. Precis vad man kan förvänta sig alltså. Och det är en väldigt sympatisk konsert måste jag säga. Inget knussel, rakt på sak och framfört på ett avslappnat sätt. Dismember trivs på scen, de utstrålar en spelglädje […][...]

Helloween Iron stage, 18.30 Jag ska ärligt medge att jag tillhör skaran som inte har speciellt mycket till övers för Helloween sedan herrar Hansen och Kiske lämnade skutan. När tyskarna gjorde Iron Maiden sällskap på Hovet 1998 var det dessutom så tråkigt att jag tappade förtroendet för bandet ännu mer. Men singeln ”If I Could […][...]

Lumsk Steel stage, 17.30 Första anhalt på årets upplaga av Gates of Metal blev en krock mellan Naglfar och Lumsk. Det visade sig att det dessutom var två sidor av hårdrocksvärlden som visade sig på varsin scen hundra meter ifrån varandra. Dels det vackra och varma som Lumsk står för, dels det hårda och karga […][...]

Det var ett småslött Hultsfred som tog emot Dark Tranquillity på Gates of Metal. Kanske märkta av gårdagens fest, kanske av det risiga vädret som varit på natten innan. Men göteborgarna verkar inte bry sig nämnvärt utan går för fullt. ”The New Build” rivs av i bara farten, ljudet är bra, med undantag för att […][...]

Pantokrator öppnade årets Gates of Metal och det var en värdig öppning måste jag säga. En glad överraskning som resulterade i ett skivköp. Obekant med bandet sedan tidigare som jag var hade jag dock svårt för att ta till mig deras tekniska death metal, men publiken var med på noterna. Ljudet på spelningen var inte […][...]

Klyschorna duggade tätt när världens stökigaste band höll presskonferens. – Många damer, men inga namn, svarade Tommy Lee på frågan om hans tidigare erfarenheter av Sverige. Presstältet var smockfullt när Mötley Crüe gav oss audiens i tjugo minuter. Många fick vända redan i dörren. Ändå var det den i särklass mest uppstyrda och seriösa presskonferensen. […][...]

Uppsalas Defleshed var första band ut på lördagen för mig och den avslagna bakfyllan som hela festivalen verkade finna sig i tog ut sin rätt på spelningen. Visserligen hade även bandet en tillbakalutad attityd på sina mellansnack, men konserten lyfte aldrig riktigt, trots Gustav Jordes idoga försök. Musikaliskt piskade bandet så klart på som bara […][...]

Med senaste plattan ”Relix XIV” i relativt gott minne var inte mina förhoppningar speciellt höga inför Overkills spelning, men när det vankas gammal thrash metal är jag ändå alltid sugen. Och tur var väl det. För Overkill visade verkligen var skåpet ska stå. Stenhårt, piggt och fyllt med energi intog veteranerna Sweden Rock Festival. ”I […][...]

Gubbarna i Motörhead ger sig inte. Beväpnade med sin klassiska Bomber-rigg, första gången på svensk mark, spelade de på näst största scenen. Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl […][...]

Först och störst. Åtminstone i mina ögon. Brittiska legenderna i Napalm Death öppnade Sweden Rock Festival för mig och första låten ”Instinct of Survival” var allt värt det. Där stod jag i solskenet och log. Allting kan vara skitdåligt sen, det var i första hand Napalm Death som drog i år och de levererade. En […][...]