Det var ett småslött Hultsfred som tog emot Dark Tranquillity på Gates of Metal. Kanske märkta av gårdagens fest, kanske av det risiga vädret som varit på natten innan. Men göteborgarna verkar inte bry sig nämnvärt utan går för fullt. ”The New Build” rivs av i bara farten, ljudet är bra, med undantag för att basen slår över ibland och aningen höga trummor. Bandet har stor scenvana och deras hårda men melodiösa göteborgdöds passar fint på eftermiddagen. Konserten blir en aning lång och vi förpassade oss en bit bort för att kunna sitta ner under andra halvan. En helt okej spelning.

God Among Insects gick som väntat på knock framburna av sin enorma tyngd. Lord K har rakat skallen och ser om möjligt ännu brutalare ut än han gjorde innan. Egentligen gör de ingen spektakulär spelning, bandet låter musiken tala och de går skitbra. ”Chainsawed Christians”, ”Severe Facial Reconstruction” och resten av låtarna sitter där de ska. Knappt fyrtio minuter bjuds vi på och det är fyrtio minuter förstklassig old school death metal. Allt headbangande till trots känns det som om det hela var över väldigt fort. Men tiden går ju som bekant fort när man har roligt.

Norska Dimmu Borgir må ha ett rykte om sig som sell outs bland black metal-puritanerna, men spelningen på Gates of Metal är en synnerligen brutal uppvisning. Första intrycket är att Shagrath är längre än vad jag trott. Jag förvånas senare under konserten även att det är lite tunnsått i publikraderna, vilket framstår som märkligt. Men det är väl så att Gates of Metal ännu inte har lyckats bli av med power metal-stämpeln ännu.

Att öppna med ”Vredesbyrd” är klockrent, men något överraskande. Att avsluta med en monumentalt tung ”Mourning Palace” är inte lika överraskande, men likväl är det grymt. Där emellan plockas det friskt från de sentida skivorna, tror endast det var titelspåret som plockades från ”Stormblåst”. ”Kings of the Carnival Creation”, ”Reptile”, ”Spellbound (by the Devil)” och Progenies of The Great Apocalypse” är storslagna låtar och när de får en mer brutal framtoning än vad de har på skiva är det bara att tacka och ta emot. Mysteriet med vem som satt på trumpallen funderar jag fortfarande över, Nicholas Barker fick ju foten för nåt år sen.

Manglet till trots kan jag ändå inte undvika att få intrycket att det är en dag på jobbet för Dimmu Borgir, om än en rätt bra sådan. De kör sin grej och går av. Det var det. Shagrath plockar upp sina kläder han slängt av sig under konsertens gång och tackar för sig. Kanske beror det på publikresponsen, men så dåligt tycker jag inte att det var. Jag är ändå nöjd med spelningen, men hade förväntningar om något fenomenalt. Kanske nästa gång.

TIDIGARE TEXTER:
Pantokrator, Evergrey, Maze of Torment
Dags för Gates of Metal