Uppsalas Defleshed var första band ut på lördagen för mig och den avslagna bakfyllan som hela festivalen verkade finna sig i tog ut sin rätt på spelningen. Visserligen hade även bandet en tillbakalutad attityd på sina mellansnack, men konserten lyfte aldrig riktigt, trots Gustav Jordes idoga försök.

Musikaliskt piskade bandet så klart på som bara den. Det är alltid en fröjd att både se och höra Matte Modin gå lös, så även på Sweden Rock Festival. Låtarna spände över samtliga plattor och i sann Defleshed-anda var det en hel del med ordet flesh i titeln.

Bäst denna dag var ändå Gustav Jordes putslustiga mellansnack. ”Vafan tror ni, vi är inte här för att spela bra, vi är hr för att dricka brännvin” och ”jag ser att det är många långhåriga personer här idag, det betyder att ni är flickor”, där flickor uttalades med en synnerligen ljus stämma från frontmannen. Skönt med lite själv distans efter alla rockposer man fått ta del av hittills under festivalen.

Face Down tog över efter Defleshed på Spendrups Stage och de gjorde det med den äran. Marco Aro visar återigen att han är en ypperlig frontman och även om det var mycket folk i publiken inledningsvis så tog det sig.

Bandet har precis spelat in en demo som ska resultera i en ny platta och vi bjöd på en låt från den demon igår, ”Heretic”, en dubbeltrampsdänga som bådar gott måste jag säga.

Frågan är om inte DIO drog mest folk under hela festivalen. Det kändes så i alla fall. På andra konserter på Rock Stage har man kunnat glida fram på höger sida av scenen och kunnat stå relativt bra till utan problem, men nu var det kört. Vi hamnade i höjd med mixerbordet och det var fortfarande grymt tjockt med folk.

Och publiken visar att de älskar DIO. Redan som fjärde låt river han av den odödliga ”Holy Diver” och hela konserten är en kavalkad i hits. ”Man on the Silver Mountain”, ”Heaven and Hell”, ”We rock” och ”Rainbow in the Dark” för att nämna några. Folk sjunger med, headbangar och visar sin uppskattning.

Den nu 63 (?) år gamle sångaren visar även prov på att även en röst kan åldras med värdighet. Tonerna sitter där de ska och några problem med att hålla den drygt en och en halv timme långakonserten har han inte. Imponerande.

Tyvärr envisades bandet med att dra av såväl trum- som gitarrsolo och det segade ner konserten. När ska de inse att det är skittråkigt att lyssna på när någon står och gnisslar gitarr i oändlighet?