Jag fick nöja mig med två dagar, några fantastiska konserter (Erykah Badu, Leela James, Titiyo och Raphael Saadiq framför allt) och ett oförglömligt möte på Skeppsholmen. En späckad lördag och en lite lugnare söndag. Det är så här jag vill minnas dem med hjälp av lite återvunnet kvitter och en serie bilder.

Overkligt fin dag på Skeppsholmen: Me’Shell, Leela, Timbuk & Damn!, Gilberto, Titiyo, Estelle mfl
- Tweet 2701591027

Anders Widmark Transformation har rullat igång #sthlmjazz med tjockt sväng med rejäl soulbluesbotten.
- Tweet 2705162304

”I wish I was better at conversation. I’m not much of a talker.” – Me’shell
- Tweet 2705817736

Nej! Den förbannade ”Don’t Speak”-covern. Att bryta sönder den med baktaktsjazz hjälper inte.
- Tweet 2706414688

Händerna i luften. #sthlmjazz älskar Timbuk.
- Tweet 2707081424

Magdalena Konefal öppnar svagt, men tar sig. Kompbandet The Rebirth Station är i desperat behov av en stylist.
- Tweet 2707927780

Allsång på Skeppsholmen med Jr Walker All Stars. Så där, ärligt talat.
- Tweet 2709276822

Dagens mest missnöjda blir killen som tror att superproducer Solar är MC Solaar.
- Tweet 2706011145

Gilberto Gil spelar och regnet faller.
- Tweet 2710309214

Tusen julshower har gjort Titiyo säker att hantera en gladlynt publik, men frågan är om inte materialet mått bättre utan snack?
- Tweet 2711667017

Det är klart att Estelle har två väldigt korta manliga dansare/sångare i vit skjorta, svart slips och solglasögon.
- Tweet 2712302074

Raphael Saadiq har Skeppsholmen i ett järngrepp. Kan Joss Stone matcha och toppa? Jag tvivlar.
- Tweet 2723585776

Men det är klart gör man en grej på ”I Got The Feeling” är man A ok i min bok. Hoppas Joss håller sig från MJ.
- Tweet 2725515302

Äh. Jag kan inte hålla mig. Erykah Badu. Supreme being.
- Tweet 2728111916

Jag och max 20 andra i ett rum med Erykah Badu. Hände det nyss? Ja faktiskt. Märkligt.
- Tweet 2729308064

Mer om Sthlm Jazz Fest 2009:

• Rebecka om de tre första dagarna
• Pontus om lördagen
• Karin om Joss Stone och lite annat

Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Marie Lindström om Way Out West 2009.

En stor del av redaktionen var på plats när Way Out West sålde ut för tredje året i rad. Under kategorin Way Out West 2009 kan du läsa våra recensioner av spelningar och festivalen i stort. Vi kommer lägga upp ytterligare några fler texter de närmsta dagarna. Under tiden bjuder vi på våra bilder från festivalen. Bilderna finns även på dagensskiva.com:s Flickr-sida.

Foto:
Sofia Qvarnström, Sproduction.com
och Marie Lindström

Jag har det goda omdömet att ta på mig stövlar innan festivalens tredje dag. Snart kommer regnet, och det är så kallt, jävligt och blött som det bara kan vara på en festival. Jag missar dessvärre större delen av efterlängtade Vampire Weekends spelning och ser istället till att få en bra plats på Dead Prez.

Jag tycker personligen att hiphop nästan alltid gör sig bättre på skiva än live. Nerven och energin går lätt förlorad på en scen, i synnerhet i dagsljus, och när det bara är några få entusiaster längst fram som kan texterna uteblir ofta känslan av att vara ett fan bland många. Att två så betydelsefulla akter som Dead Prez och Nas bokas till Way Out West bäddar för förhoppningar och besvikelser.

Den politiska hiphopens fanbärare, M-1 och Stic.man, är revolutionärt sammanbitna (eventuellt bara trötta på vädret) och hänger upp en Che Guevara-flagga från någon i publiken på skivspelarna. Det blir övningar i interaktion och vi uppmanas peka finger mot polis och president, och tjuta om vi är sisters inför sliskiga Mind Sex. Och även om Dead Prez bjuder den blöta och mycket vita skaran på klassiker som They Schools och We Need A Revolution står ett antal puckon hela konserten och gapar efter den stora hiten. Den kommer så småningom. På Hip Hop kan alla åtminstone refrängen.

Basen ligger hela tiden för högt, som så ofta på hiphopspelningar. Det blir inte heller någon Propaganda, som i drömscenariot. Ändå är det fantastiskt roligt att äntligen få se Dead Prez, vilka jag länge haft ambivalenta känslor inför. Allsång till Let’s Stay Together avslutar konserten. Det trodde jag aldrig, att jag skulle få sjunga Al Green i skogen där alla göteborgsfjortisar med självrespekt har sina första fyllor.

Nas
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Nas drar igång några minuter senare. Det är sex och ett halvt år sedan jag såg honom i Stockholm. Då hade han sällskap av dj och sidekicks, ljudet var dåligt och när han ville få med sig publiken i ett ”fuck Jay-Z” blev responsen mest ”näääe”, eftersom vi i Sverige inte nödvändigtvis valt sida i den forna konflikten mellan bjässarna. Jag funderade således på att se Florence Valentin istället. Nu blev det inte så och det är jag glad för.

Den här gången har han med sig ett liveband och går igenom karriären i kronologisk ordning. Det blir Illmatic-medley och det allra bästa från uppföljaren It Was Written. Favoriter som I Can, Made You Look, Got Ur Self A Gun och färska Hero betas av i snabbt tempo. Han håller det kort, många av låtarna framförs i halva versioner. Det kan tyckas synd, men håller samtidigt tempot uppe. Det blir inget onödigt mellansnack, inga transportsträckor. Istället är det sammanhållet, snyggt och maxpuls hela vägen. Basen i solar plexus. Det känns som att jag har en livsviktig relation till varenda låt.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

När bandet drar till med Marvin Gaye och James Brown för att sedan övergå i Brown-samplade Get Down är det mycket som är gott på en och samma gång.

Nas spelning på Way Out West 2009 visar sig bli en hård knäpp på olyckskorpens näsa. Bland det bästa jag sett i hiphopväg.

Med ett sådant glädjerus i blodet känns Lily Allen på kvällen nästan överflödig. Innan dess får Basement Jaxx en hel festival att röra på sig och My Bloody Valentine tar död på sälar och småfåglar med sitt manglande som ligger över tillåten decibelgräns.

Lily Allen med sina rockstjärnelater nakenchockar, röker och sjunger explicit om sex. Tyvärr tycks hon blasé och oengagerad, trots nummer som Smile, Fuck You och Britney Spears Womanizer. Egentligen lyfter det först under Not Fair, då alla som inte dansar är precis vad som beskrivs.

Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Om tillflödet av internationella artister till Göteborg hade varit så här bra utslaget under året så hade alla göteborgare kunnat skatta sig lyckliga. Min festival började med en ljummen dyr öl i ett plastglas och en provlyssning på Vivian Girls, hyllad Portlandrock som snabbt visar sig vara trött Courtney Love-inspirerad falsksång och en tråkig takthållande trummis. Vilket utlöser en diskussion bland mina vänner om huruvida tjejer kan trumma och där vissa blir irriterad över antagandet att det krävs en penis för att kunna slå på en trumma och väljer att avsluta diskussionen med våld.

Förflyttar sedan fokus till Beirut som var en av årets mest välkomna bokningar till festivalen. De fantastiska möten av musikformer som producerats till perfektion på skiva låter minst lika tight live och man ser Zach Condon plocka fram trumpet på ukulele på vacker röst för att göra genuint vackra renderingar av sina alster.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Bon Iver känns lite malplacé på en taggad festivalpublik men fyller Linnétältet till dess yttersta gräns och jag fick nöja mig med att höra istället för att se och höra. De lågmälda kännslomässiga eposen tillverkade i en enslig stuga möts av öronbedövade jubel och efteråt uppstår en typiskt svensk kösituation för att komma ut där de flesta snällt köar i tur och ordning. Den första i vad som ska bli en två dagar lång kö där man köar för öl, toa, vatten, mat, för att komma ut och för att komma in och köar för att komma in i kön.

Lite senare fylls samma tält av fans av Grizzly Bear och här bjuds man på en av festivalens många höjdpunkter. Allt sitter som en smäck och de ger en inspiration att åka till Stocholm 25 november för att se dem på en ordentlig spelning.

Konfettiregnet under Robyns spelning.
Foto: Marie Lindström

Sedan springar Robyn ut i en neonkreation. Minns hennes spelning på Hultsfred 2005 då hon presenterade sin nya persona för oss för första gången och publiken tappade andan av upphetsning. Sedan dess har hon turnerat med samma material och det blir aldrig tråkigt. Hon är ett fulländat proffs, missar aldrig en ton och om inte det vore nog slänger hon in klädbyten och gästartister. Mapei sjunger som en kråka, Lykke Li blir överglänst av sin medsångerska och Röyksopp lever upp i sina rymdkostymer. Sen kommer Dr Alban. Robyn förklarade efteråt att det inte var menat som ironi. Varför skulle det vara det? Alla borde ta ut Dr Alban ur sin hemliga guilty pleasurelåda och lägga honom i sin svenska klassikerlåda. Lite roligt dessutom att se Kleerup sjunga med i No Coke. Robyn, skynda dig att skriva nya låtar och kom tillbaka till scenen så snabbt som möjligt, det är tråkigt utan dig.

Antony Hegarty
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Anthony & The Johnsons spelning med symfonikerna var förstås finstämd och maffig men lämnar inget bestående minne, det dränktes lite i allt annat som pågick. Kände lite att det kanske inte var rätt arena.

Rätt arena hade dock Fever Ray som tog med lasershow, utklädda bandmedlemmar, shamankappor och mardrömslika fågelhuvuden till sin spelning. Det var grymt såklart och gruvligt pretentiöst men Karin Dreijer Andersson har laglig rätt att vara hur pretentiös hon vill. Sedan slängde jag ett öga på kön till Echo & The Bunnymen på Trädgårn och bestämde mig för att lunka hem.

Lördagen började med Calexico. GPs recensent skrev att Calexico inte inveg några nya fans med sin felning. Jag skulle beg to differ. Har konstigt nog aldrig riktigt gett dem ett ordentligt öra även trots Marias hyllningar. Den saken ska ändras. Blåset, den inbjudande rösten marinerad i öken och tequila, de starka låtarna, allt var där.

Vampire Weekend
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Lagom till Vampire Weekend spöregnade det, flickor i vita tygskor började sjunka ner i leran och ölhållarna i kartong började disintegreras. Spelningen fungerade dock som artificiellt solsken. Jag har Cape Cod och Blakes nya asikte inbränt i hjärnan sedan dess. Amadou & Mariam och Basement Jaxx bjuder båda till tokdans. Raka motsatsen till My Bloody Valentine. Jag har aldrig sett en publik försvinna så fort. Efteråt står jag där helt tom. Vid min ena sida har jag en syster som känner sig förorättad att ett band kan vara så oförskämda att de säger till sin publik att fucka off och sedan mala ner gitarrer i öronen. På andra sidan har jag ett gäng skottar som tyckte att det 15 minuter långa distmanglet var det bästa de någonsin sett. Jag är mest tom. Sen försöker jag komma in i Teddybearstältet innan jag står i en två timmar lång och vindpinad kö för att komma in i Annedalskyrkan. Det var värt varenda minut. Final Fantasy i en kyrka må vara det mest geniala på Way out West. Gudomligt.

Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur med vädret. Lyssnar med ett halvt öra på Bon Iver. Linnéscenens tält är fullt till bristningsgränsen. Det verkar vara ett väckelsemöte som pågår.

Dagens dragplåster låter vänta på sig till 17:40.

Redan några minuter efter att Robyn har gått på står det klart att hon är en av våra största, om någon råkat glömma det. Det blir inte ett såsigt ögonblick när hon går igenom stora delar av den imponerande låtkatalogen, från underskattade Keep This Fire Burning, till fullblodshits som Be Mine och With Every Heartbeat och den avslutande, här avskalade, Show Me Love.

Lykke Li gästar i ett beslöjat och oerhört politiskt framförande av Queens I Want To Break Free. Röyksopp drar också ner massornas jubel när de iförda sina spexiga kostymer framför sommarplågan The Girl And The Robot. Återblickande blir det när Mapei och Robyn tillsammans framför Neneh Cherrys Manchild, likaså ombytta roller när Robyn rappar och Mapei sjunger. Den radikale gästen sparas till sist. En välbekant man som nog helst vill glömma tiden i Friends In Need.

Påpekandet att besöket av Dr. Alban och No Coke inte är ironiskt är överflödigt, med tanke på hur ärligt lycklig publiken som minns sitt 90-tal är. Mer ironiskt är snarare att Andreas Kleerup står kvar på scen när Dr. Alban varnar för narkotikans faror. På det stora hela: briljant pop, storslaget framförd.

På Laakso är det glesare, tillräckligt glest för att det ska bli pinsamt att stå själv och sjunga med. Bredvid mig börjar en ensam man klappa händerna utan att få någon med sig och det blir uppenbart att han inte vet hur han ska sluta utan att tappa ansiktet. Men Markus Krunegård är glad ändå. Medan några förstagångshånglare stelt och utan att våga hålla om varandra står och trevar mot varandras ansikten blir det både nya låtar och kära återseenden i form av Stay Tuned To My Love, High Drama och Västerbron. Både norrköpingsbor och alla andra jublar unisont när Norrköping äntligen kommer. Det blir till och med obekvämt konserthoppande istället för det obligatoriska knäguppandet. Ännu ett tecken på att Sveriges invånare har mycket att vara stolta över.

När det klargjordes att Anthony & the Johnsons skulle sluta upp med delar av Göteborgs symfoniker väcktes genast förhoppningar om ett mäktigt framförande. Tyvärr är ljudet på tok för lågt och låtvalet lämnar en hel del att önska, så jag tappar tålamodet och ser inte klart. Det är däremot anmärkningsvärt att det på flera håll plötsligt står killar och håller om sina pojkvänner.

Sent på fredagskvällen är det dags för hiphop på Kajskjul 8. Efter att Andreas Grega och Mofeta lyckats hålla både glädje och fana högt inför en fåhövdad publik är det dags för en svennebanan med västeråstypisk frisyr, också känd som Promoe, att uppvigla de förtryckta festivalbesökarna. Det gör han bra, tillsammans med det ruskigt duktiga och uthålliga bandet Spiderdogs och sångerskan och Nattstad-chefredaktören Vanessa Falk.

Visst blir det en show. Promoe går på om banditdrottningar, snatterier och i bästa Mona Sahlin-anda också om svenska traditioners koppling till Sverigedemokraterna. Alla på scen tycks maximalt peppade och publiken är tillräckligt hängiven för att vilja dra en tag på kasinot bredvid av bara farten.

Kul att du kör, säger jag.

Och sedan kommer band som My Bloody Valentine och förstör alltihop.

Det är nu snart 20 år sedan bandet släppte sitt nästan absurt legendariska mästerverk Loveless. Albumet började spelas in redan 1989, men det var inte förrän två år senare det äntligen var färdigt. Under tiden hann snillet Kevin Shields med att sparka hela produktionsteamet, ge sig själv och parhästen Bilinda Butcher tinnitus samt nästintill ruinera skivbolaget Creation. När skivan väl hade givits ut fick han sådan prestationsångest att bandet lades ner.

Men nu står han här i Slottsskogen, indiepopens Brian Wilson, och utgör en svårslagen frontduo tillsammans med Butcher. Hon är svartklädd och rådjursögd, han ser ut som John Cusacks och Mårrans genetiska avkomma. Utan minsta pardon manglar de ner hela Göteborg. Deras drömska gitarrmattor verkar existera i en dimension bortom den greppbara popkanon. I synnerhet låtarna från Loveless låter än i dag så tidlösa och mångfacetterade att man häpnar. Hur många gånger man än har låtit sig mörbultats av dem slutar man aldrig fascineras över hur något så kompromisslöst samtidigt kan vara skört som spunnet socker.

Bandet har gjort sig känt för att spela öronbedövande högt, och kvällens konsert är inget undantag. På medlemmarnas inrådan går festivalens funktionärer omkring och delar ut öronproppar till hela publiken. Alla utom de nitiska shoegazepuritanerna längst fram tar tacksamt emot dem, då My Bloody Valentine live är en upplevelse som är minst lika fysisk som den är andlig.

Med värkande trumhinnor formligen pressas man bakåt av ljudvågorna. Masochisten inom en jublar när introt till avslutande You Made Me Realise dras ut till en och samma ton i en nästan 15 minuter lång pulserande mangelsession. Efter en hel dags regn är det precis vad man behöver för att påminnas om varför man faktiskt har betalat en halv förmögenhet för att tillbringa två dygn i ett lerigt Sodom.

Något annat som slår en är hur fundamentalt felkonstruerad man som My Bloody Valentine-fan måste vara. Redan tio minuter in i spelningen börjar det glesna framför scenen. Folk håller för öronen, skakar på huvudet och rör sig mot Lily Allen, och de flesta ser ut att undra vad i hela världen galningarna på scenen egentligen håller på med.

Det är lätt att förstå dem. Att hundratals personer står som i trans och fånler åt fyra sura irländare som spelar samma ackord i en kvart, till råga på allt på en volym som hade fått socialstyrelsen att gråta, måste för en oinvigd te sig som djupt perverst. Det är det också, och det är svårt att förklara den exakta lockelsen i att delta i någon slags Killinggänget-regisserad rekonstruktion av massakern i Jonestown utan att linda in sig i outhärdlig elitism.

Men alla i publiken som ser poängen med skrän, skotittande och hörselskador kan otvivelaktigt enas om att My Bloody Valentine live, medelålders och pengastinna eller inte, är den mest omskakande upplevelsen i år. Att vi nu blir tvungna att se Brian Wilson om ett par veckor är det bara att leva med.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Eftersom jag inte kan bestämma vad jag ska ha på mig blir jag sen till Bon Iver. När jag kommer fram är tältet överfullt. I år har man satsat på ett långsmalt tält, på ena sidan kombinerat med en av ölfållorna. Känslan av att öldrickande och musik nu går att kombinera är som att vakna ur en mardröm. Eufori! Mänskliga rättigheter! I alla fall, tältet ger inte alls samma stämning som tidigare års runda skapelse där det blir mörkare, svalare och intimare. När jag hamnar på ena kanten på Bon Ivers spelning blir det tydligt. Jag ser ingenting, jag hör ingenting och jag vill gå därifrån. Spelningen var bra. Allsången på slutet lyfte nästan taket. De som stod längre fram, längre in, var lyriska. Justin Vernons röst förvånar och förför. Själv blev jag stressad och bestämde mig för att se honom någon annan gång. På riktigt.

Efter Bon Ivers spelning följde årets planeringsmiss. Beirut, Grizzly Bear och Band of Horses, som drar exakt samma publik, låg samtidigt i programmet. Beiruts soliga spelning på största scenen var oväntat poppig och söt. Samtidigt nästan högtravande. Och apropå högtravande lade jag ner Grizzly Bear-besöket till förmån för Band of Horses. Jag resonerade som vid Bon Iver. Kan jag inte se och höra bra och se hela spelningen ska jag inte se den alls. Några låtar blev det i alla fall. Edward Droste sjöng snyggt men såg uttråkad ut och arrangemangen hördes inte mycket av. Jag skriver upp 25 november och Debaser Medis på kom-ihåg-listan.

Ben Bridwell i Band of Horses
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Band of Horses har bara hits. Deras två album är nu så till åren komna att hela publiken kan alla låtar. Det är ungefär det de bygger sitt framträdande på. Och på att Ben Bridwell är världens hetaste kille. Ingen jag möter under kvällen, varken man eller kvinna, kan hålla sig ifrån att kommentera det. I solglasögon, helskägg och jeanscowboyhatt är han lika maskerad som en jultomte men som vi vet så kan jultomtar också vara heta.

En ny låt bjuder de på i setet. Whatever You Want It to Be från kommande Night Rainbow ger ingen fingervisning om nya riktningar för Band of Horses.

Trots att bandet låter precis som på skiva så är de både underhållande och fängslande. Fyra gitarrister gör sitt till. Att hela bandet, även de fyra som inte har mikrofoner, sjunger med i alla låtar är charmigt. No One’s Gonna Love You och The Funeral betas av i följd. Publiken är lyrisk. Sången i No One’s Gonna Love You har sina skavanker men det är en hög lägstanivå när det handlar om Bridwells röst. I The Funerals försiktiga inledning ber Bridwell ”Just give me a second.” och publikens överförtjusta handklapp tystnar. Stämningen är hög i solskenet. Avslutningen med The General Specific uppsluppen.

Snart efter Band of Horses följer Wilcos uppvisning i spasmiska gitarrsolon och efter det är programmet i Slottsskogen inte så intressant längre. Antony Hegartys skådespel följer jag lite på håll men volymen är så låg så det blir mest flygande hår och klänning på en storbildsskärm. Till tonerna av Glasvegas lämnar vi området.

Fredagens klubbprogram ger både Andrew Bird och Vetiver men vi hamnar på Parken och ser Chairlift och The Big Pink, som går på 02.00 och har fredagens senaste speltid. Chairlift är Tracey Thorn-vibbar rakt igenom och ganska sövande. The Big Pink släpper i mitten av september A Brief History of Love och albumet är väl värt hypen. Live börjar det bra men blir snart något Glasvegas-gaggigt. Urtråkiga Parken gör väl sitt till. Trots det är The Big Pink ett bra val på fredagen.

Under lördagen är Calexico och Wolfmother är det enda jag planerat att se. Däremellan handlar det mest om att gömma sig för skurarna. Nas går det inte att hålla sig ifrån men under Amadou & Mariam satsar jag på att torka. Wolfmother – återigen tältet och ölfållan – är… underhållande. De är snygga och han har en fantastisk röst. Det räcker så.

Klubbvalet på lördagen blir självklart Pustervik med Woodpigeon och Loosegoats. Kön är lång men vi kommer precis i rättan tid. Under hela kvällen ringlar sig sedan kön längs Järntorgsgatan med festivalbesökare som vill se flanellrocken återuppstå återigen.

Woodpigeon på Pusterviksbaren
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Det luktar blöta skor på Pustervik. Det är varmare än vanligt. Varmare än vanligt är väldigt varmt. Under Woodpigeons spelning hörs musiken från undervåningen och alla snackar. Alla ska se Loosegoats. Woodpigeon och Fox Machine är bara två band på vägen.

Woodpigeon måste ha börjat före utsatt tid för när Jonas sms:ar ”FAN vad bra!” strax innan halv ett är jag någon helt annanstans. Snart på plats följer en finstämd spelning med de kanadensiska träduvorna med de långa låttitlarna. Pinsamt nog är höjdpunkten när Mark Hamilton bjuder upp två svenska tjejer på scenen och de körar på det han kallar en ”swedish national anthem”; Lay All Your Love On Me. Det är vackert. Nästan vackrare än Woodpigeons egna låtar som mellanåt blir så snälla att de försvinner i hettan på Pusterviks övervåning. Hamiltons mjuka röst agerar i perfekt harmoni med bandet. Körerna och stråkarna gör sitt till. Trots det får Woodpigeon nöja sig med att vara förband till Loosegoats ikväll. Alla är här för Loosegoats. Utom jag. Så omdömet om dem lämnar jag till Jonas.

Joey Burns i Calexico.
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré.

Regnet är glömt efter öppningen med Victor Jara’s Hands där Jairo Zavala ger sig till känna. När jag såg Calexico förra året fanns inte Zavala med på scenen och Joey Burns pratade om hur mycket han saknade honom. Jag förstår det. Det är ett annat Calexico som står på scen idag. Zavala och hans gitarr kryddar och utmanar Burns förmåga att framföra låtarna mjukt och nedtonat. När Zavala går loss över strängarna är det ingen vänlig ökenrock vi får.

Låtlistan plockas från de flesta av albumen och ger också de instrumentala stycken som är något av Calexicos styrka. Sunken Waltz, Love-covern Alone Again Or och Not Even Stevie Nicks med en Love Will Tear Us Apart-avslutning är säkra kort som får spelningen att falla tillbaka från de mexikanska influenserna. Men de pendlar bra däremellan, när Jacob Valenzuela sjunger Inspiracion är det nästan högtidligt, under Bend to the Road är det tuffminer och skratt på scenen och med Crystal Frontier når de den absoluta höjdpunkten.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Calexico har en fantastisk låtbank och efter en kort festivalspelning är det många låtar jag saknar. The News About William och Quattro (World Drifts In) inte minst. Trots detta är Calexicos spelning en av festivalens bästa.

Avslutningen är Guero Canelo och ett tafatt försök till allsång. Publiken är helt med men de flesta kan inte den spanska texten och vågar inte. Men Burns ser lyrisk ut och spelningen avslutas med en skolpjäsbjudning med bandet på rad och vinkningar. Ett par minuter efter spelningen ses Burns vandra omkring på området för att träffa sin publik. Ett mer utåtriktat och sympatiskt band finns inte.

Vi kommer till Slottsskogen när Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 håller på att avsluta sitt set. Hans uppdaterade afro beat med sin pappas gamla band låter fantastiskt i solen. Bandet svettas och dansar på scenen. Hela bandet, inklusive de gamla farbröderna i vad som mest kan liknas vid pyjamasklädsel, ler stora leenden. Free Africa skanderar Seun med knutna nävar i luften. Monotont svängigt, eller groovey som Mogis skulle sagt.

Går vidare mot Beiruts spelning på Flamingoscenen. Det märks att han är skolad när man hör honom spela med sitt band, men det spiller aldrig över och blir musikhögskola av det. Hans blås vibrerar från sydöstra Europa till sydvästra Nordamerika. Jag och Fifi dividerar om han ser ut som sin röst eller inte — hon menar att han ser ut precis som sin röst, jag att han ser för smal ut. Oavsett vilket har han en otrolig karaktär i sin tenor. A Sunday Smile och Guyamas Sonora är mina höjdpunkter under konserten.

Försöker pusta ut innan det är dags för Robyn, men hinner inte så långt innan vi måste gå för att inte missa festivalens konsert. Lyckliga går vi därifrån för att försöka hitta något att äta innan Antony Hegarty och Göteborgs symfoniorkester fyller Flamingoscenen. Det är naturligtvis fantastiskt patetiskt där han står i sin märkliga kapprockkreation. Hans röst fyller ut rymden framför scenen och kvällen darrar ömt. En av de finaste stunderna under konserten är när Antony står stilla och tyst längst fram på scenen vid sin mikrofon och orkestern vibrerar.

Röyksopp har sin egen konsert på Linné-scenen. Robyn kommer naturligtvis med och Karin Dreijer Andersson som snart ska uppträda på samma scen kommer för att lämna en försmak av vad som ska komma. Men det är alltid märkligt att se sån här elektronisk musik på det här tättpackade konsertsättet. En arm i luften är inte den enda kroppsrörelse som bör komma av Röyksopp.

Sen kliver Fever Ray upp på samma sen.

På Storan var ljusshowen magnifik. När de la ut laserstrålarna som ett tak över hela lokalen trycktes känslan ihop där under. Hennes syntetiska röst och bandets musik blev själva definitionen av förtätad stämning. I Arvika spillde ljuset och ljudet ut överallt. Det passade inte ihop. Som rök som bara pyser ut åt sidorna. På Linné-scenen funkade det mycket bättre, även om den också är öppen mot sidorna. Kanske för att den är rakare.

För Fever Ray är inte bara musik, det är också något som närmar sig en utställning, en performance. Det är fortfarande musik främst, men den trevar mot något annat. För precis som musik kan vara mest konst även om det spelas och framför som musik brukar, så är det pretentionen (eller möjligen min tolkning av pretentionen) det som gör skillnaden för resultatet.

Höjdpunkterna är inledningen och när Cecilia Nordlund är med igen på Keep The Streets Empty For Me. Och även de två nya låtar jag tycker mig höra i setet, en jag hörde även i Arvika.

Även Jeff Tweedy, i sin som vanligt spöklika och tvära men glada uppsyn, låter Cline sköta det mesta av framträdandet. Förutom i Bull Black Nova där han plockar av sig gitarren, räcker den varsamt till en roddare, och kontrollerar låtens sammanbrott med en hand och en telekabel. Spelandet på gitarrkabeln är egentligen det enda som händer utanför ramarna. Wilco är ett oerhört teoretiskt band. De lever om på scen, drar på sig whiplash-skador och sönderslagna händer, men de har full kontroll över varje ton. Det finns inga utrymmen för improvisation. De äldre låtarna är långt från sina forna albumversioner men i de nya versionerna som gjutna i cement.

Det är dåligt med låtar från nya albumet. Wilco ger i stort publiken favoriterna. Heavy Metal Drummer och nya låtar som You & I och I’ll Fight hoppar de över för att ge utrymme för One Wing och Handshake Drugs. One Wing blir, precis som jag hoppades på när jag skrev recensionen av albumet, helt fantastisk live. Då gör Wilco något mer än spelar raka rocklåtar. När trion Impossible Germany, Jesus etc. och Via Chicago, fantastiska live-verisonen av Via Chicago, är avklarade har vi sett årets bästa spelning. Det finns ingen motsvarighet till de här männen på Way Out West. Wilco är så överjävliga på scenen där de spasmiskt rör sig genom gitarrsolo efter countrygung efter sammanbrott.

Avslutningen är Spiders (Kidsmoke). Mullrande, kompetent och galet. Precis som Wilco själva.

Hon är så lugn i sitt material, så säker på sin förmåga. Det är fantastiskt att se henne så här. Det skulle ju inte bli så här, har hon ju berättat. Hon skulle aldrig stanna ute så länge med den här skivan, med det här materialet. Men det blev så och hon har växt med uppgiften.

Hon kliver upp på scen med Lykke Li och gör Queens I Want to Break Free och det är nästan lite synd om Lykke Li. Hon är så otroligt blek jämte Robyn. Och det är inte så mycket hennes fel, det är bara det att Robyn lyser så starkt bredvid.

Hon gör en grym Who’s That Girl?, säger att vi kommer få gråta tillsammans i Be Mine. Bandet är för dagen förstärkt med Kleerup på trummor och keytar under deras samarbetslåt, With Every Heartbeat. Och gästerna avlöser varandra.

Röyksopp kliver ut i fantastiska rymdhjälmar och sjunger duett med Robyn med vocoder, för att verkligen understryka vem som är flickan och vem som är maskinen.

Och när sen Dr. Alban kliver ut på scen efter att Robyn introducerat honom med första raderna från No Coke: Hip hop reggae in a dance hall style åker alla händer upp i luften. Mitt leende känns som det är oändligt. Frågan är om inte Robyn på alldeles egen hand nästan gjorde tandläkaren relevant igen efter ett årtionde fläckat av Friends in Need.

Det blandas och ges givmilt ur katalogen som än så länge inte blivit så diger, men ack så naggande god. Shitty Future, History Stranglers, Notice of Eviction är bara några godbitar som Los Angeles hårdaste band bjöd på och de gjorde det med den äran. Utan tvekan.

Den stora snackisen på Sticky Fingers under kvällen var dock det undermåliga ljudet, något som även The Bronx fick ta del av. Caughthrans sång var stundom försvinnande låg och tappade tryck allteftersom, vilket bara är att beklaga.

Detta åsido kan man bara konstatera att bandet inte tappat något sedan första gången jag såg dem på Hultsfred tidigt nollnolltal i samband med första skivsläppet. Då jämställde jag dem med ett skenande ånglok. Jag kan bara konstatera att inte mycket ändrats. Och tur är väl det.

Bra gjort!

Därför ger jag er mitt spelschema som det hade sett ut om jag hade åkt. Bara så att ni vet vad ni missade igår, inte bör missa idag eller kanske framför allt inte får missa imorgon.

Torsdag 13 augusti
20.30 AC4 Trädgår’n
23.00 The Bronx Sticky Fingers

Fredag 14 augusti
14.30 Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 Azalea
17.40 Robyn Flamingo

Lördag 15 augusti
16.45 Dead Prez Azalea
17.45 Nas Flamingo
18.50 Amadou & Mariam Azalea
21.15 Asher Roth Linné
01. 30 Wale Kajskjul 8

Hur det lät? Ja, som nämnts ovan lämnade sångljudet mycket att önska, men Brukets arbetarklasspunk står sig bra även under sådana omständigheter. I Sthlm kallar frambringas en smittande energi svår att värja sig mot och det genomsyrar hela spelningen. Polisen lägger pussel är även den en kioskvältare värd att nämna.

Tyvärr får man väl tillstå att den energiska approachen inte väger upp avsaknaden av låtar. Eller rättare sagt, avsaknaden av låtar som håller uppe en hel spelning. Det blir extra tydligt i detta fall och det står klart att Bruket har framtiden för sig. Nu känns vissa delar som utfyllnad och hafsverk.

Att man får ta till Eldkvarns örhänge Pojkar, pojkar, pojkar som sista låt är ytterligare ett bevis på detta. Förstå mig rätt nu, jag älskar Eldkvarn och bandet ger låten rättvisa, men ett sådant tilltag borde vara ett onödigt inslag. Det är Bruket man vill se och höra, inte Pluras lyrik.

Agnes Arpi:

Robyn (Flamingo fredag 17:40)
Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff.

Laakso (Linné fredag 19:15)
Jag gillar både Laakso och Markus Krunegård solo ohemult mycket. Eller åtminstone tillräckligt mycket för att folk ska fnysa. Det blir givetvis inte lika episkt som på Broder Daniels avskedsspelning förra året, men på ett personligt plan är det inte långt ifrån.

Dead Prez (Azalea lördag 16:45)
Efter en dramatisk historia av att ha köpt, älskat och sedan sålt Let’s Get Free, efter att ha hörsammat rykten om att Dead Prez ställt in för att de inte vill spela för vita, ska det bli oerhört spännande att se dem. Om de dyker upp vill säga. Att de förmodligen kommer krocka med Nas betyder inget annat än att vi är en konspiration på spåren.

Kal Ström:

Beirut (Flamingo fredag 15:35)
Beirut ställde ju in förra gången när de var en av de jag ville se allra mest då. Han får kompensera det nu med att göra en grym spelning istället.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)
Jag önskar önskar önskar att The Bronx gör en Mariachi El Bronx-spelning. Om de gör det och jag kommer jag vara lycklig. Om inte kommer jag få en hård punkspelning istället, vilket inte kommer vara fel heller.

Antony & the Johnsons med Göteborgs symfoniorkester (Flamingo fredag 20:15)
Det kan ju bli hur mycket överspel som helst. Man kan ju alltid hoppas.

Final Fantasy (Annedalskyrkan lördag 01:30)
Det kan ju bli hur bra som helst. Jag önskar jag kunde tvinga med Patrik så han förstod storheten till slut.

Fever Ray (Linné fredag 23:00)
Jag måste ju få veta om Arvika-spelningen bara var ett olycksfall i arbetet eller om första konserten jag såg, på Storan, var det lyckade undantaget.

Mats Guldbrand:

Om det inte vore för att Premier League sparkar igång samma helg, så skulle jag ha styrt kosan mot Göteborg och avnjutit en omgång punk i form av AC4, Rise Against och The Adolescents. Men det gäller att prioritera.

Jonas Appelqvist:

Som det redan twittrats om i veckan är klubbprogrammet alldeles för bra och späckat för att man ens ska ha en sportslig chans att se allt man vill. Och då pratar jag inte ens om Slottsskogens program (där jag ämnar se bland andra Vivian Girls, Grizzly Bear, Wilco, Vampire Weekend, Wolfmother och My Bloody Valentine).

Således, guiden till klubbarnas ess:

AC4 (Trädgår’n torsdag 20:30)

Well, kombinationen Lyxzén/Sandström har bevisligen inneburit succéer förut. Detta hardcorepunk-projekt är inget undantag. Hur det låter denna gång? Minor Threats Washington DC är ingen missvisande riktning mot vart medlemmarna riktat blicken.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)

Det spelar ingen roll att jag ser bandet för tredje gången, det finns inget som kan hindra att jag ser dem igen på Sticky Fingers. De är för bra. Skadligt bra egentligen. Och är de på humör och spelar ett par låtar från nysläppta mariachiskivan är det ett stort plus!

Chairlift (Parken fredag 00:30)

Brooklyn spottar ur sig fantastiska band och Chairlift sållar sig till gräddan där Yeasayer och Grizzly Bear håller fanan högt. Egensinnig, exotisk indie som griper tag och aldrig släpper. Dixie Gypsy är dessutom en av årets bästa låtar.

Monotonix (Sticky Fingers fredag 01:30)

Hur många israeliska rockband känner du till? Jag känner till ett, det enda jag behöver dessutom. Efter deras fantastiskt galna spelning på Rockbåten tidigare i sommar måste jag se dem igen. Tänker du göra likadant bör du göra dig beredd på att bli en del av showen. Vare sig du vill eller inte.

Loosegoats (Pusterviksbaren lördag 01:30)

Hur mycket Jay Reatard än lockar måste det bli en tripp nerför nostalgigränd. Långt innan solokarriären och syskonskiva med brodern Gustaf gjorde Christian Kjellvander den bästa amerikanska lofi-rocken utanför Amerika. Från Pavement-flörtande via Dinosaur Jr fram till det Gram Parsons-beslöjade uppbrottet skapade denna combo fantastisk musik. Nu är de tillbaka med exklusiva spelningar. Jag är där.

Deerhunter (Trädgår’n lördag 02:15)

När de kommer till Göteborg har de precis avslutat USA-turnén som genomförs tillsammans med No Age och Dan Deacon och det är där mittemellan dessa band vi kan placera Deerhunter, som det bästa av två världar. Det är en gedigen avslutning på festivalen. Se!

Maria Gustafsson:

Way Out West 2009 visade sig bli ett gytter av senaste årens skäggsuccéer med Bon Iver, Band of Horses, Blitzen Trapper, Grizzly Bear och Vetiver i främsta ledet. På parkprogrammet känns det ganska självklart vad man ska se eller inte och som väl är är jag inte särskilt intresserad av några av de banden som spelar senare på kvällarna i Slottsskogen. Ändå utgör Vetiver på Pustervik, Andrew Bird i Annedalskyrkan och Big Pink på Parken en krock av det större slaget på fredagsnatten. Lördagens Woodpigeon på Pustervik och Final Fantasy i Annedalskyrkan är samma sak men att ha överambitiösa måste-se-program inför en festival är ju en del av grejen.

Rebecka Ahlberg:

Hur mycket jag än ser fram emot att få mina trumhinnor sprängda av My Bloody Valentine kan det inte jämföras med hur exalterad jag är inför Adolescents. Hardcorelegenderna kan knappast sägas vara just ungdomar längre, och med stor sannolikhet kommer det att märkas smärtsamt mycket på scen. Men det är inte mindre obligatoriskt för det, för debutplattan ”Adolescents” hör fortfarande till en av de bästa punkskivorna som spelats in.

Annat kul: Wilco, Blitzen Trapper, Vivian Girls, Let’s Wrestle, Nas, Amadou & Mariam, Seun Kuti, Wale och Jay Reatard.

Festivalen drog till sig en mogen äldre publik, trots bokningar som även passade oss kids fantastiskt bra. Joss Stone, Erykah Badu, Raphael Saadiq, Guru och Estelle på Sveriges bästa festival. Trots att det har hänt och att jag upplevde det känns det nästan som en omöjlighet.

Estelle, som fick det något pressande uppdraget att ersätta Lauryn Hill, gav en oerhört bra spelning. Med stor humor och bra samspel med band och kör fick hon igång publiken ordentligt. På de två album hon har gett ut hittills finns det många starka låtar, och många höjde sig till oanade höjder live. Estelle fick stundtals publiken att nästan vika sig av skratt under mellansnacken, för att sedan studsa, vifta och skrika under låtarna. Helt klart en duglig kompensation för de delar av hiphoplegenden Gurus set som var mindre bra.

Lördagen var en fin dag på Skeppsholmen, med ett underbart slut, men det var söndagen som bjöd på det allra bästa. På Stora Scenen följdes Raphael Saadiqa upplyftande spelning, där han bjöd ordentligt på sig själv i form av ursnygg gul kostym, jazzsprattlande lemmar och allsångsledning, av Joss Stone och Erykah Badu. Helt galet.

Saadiq var enastående, och bjöd till min glädje på mycket av hans senaste album, The Way I See It.

Joss Stone, ett mirakel i sig med en underbar känsla för musik och artisteri samt en helt makalös soulröst, var festivalens absoluta topp. Mina förväntningar var överenorma, men ändå lyckades Joss leva upp till dem. Med en hel del nya låtar, som lovat oerhört gott inför kommande plattan, samt en blandning av spår från första, andra och tredje skivan gick det inte att hitta fel i valet av spellista. Superhitten You Had Me, gudomliga Music, bästa låten Tell Me What We’re Gonna Do Now och extranumret Right To Be Wrong var de absoluta topparna under Joss spelning. Jazzfunkiga Put Your Hands On Me och Tell Me ‘Bout It gjorde sig givetvis väldigt bra live också.

Joss Stone trivdes på scenen och framförde sin älskade musik lika mycket för sin egen skull som för våran. Hon är en solklart liveartist. Hennes studioalbum innehåller tajta instrumentaler, men Joss håller sej inte innanför några väggar. Hon låter sin röst ta över där den själv vill. Hon följer med i musiken och skapar en fantastisk känsla. På scen, barfota och med en blomma i det utsläppta håret, var Joss förtrollande. Hennes röst gick från lätta, men ack så frälsande, hymningar till långa wailningar till energiska soulskrik. Såhär i efterhand känns hon inte helt mänsklig, men under den stunden hon stod på scen igår var det så levande som det kan bli.

Extra kul var det när Joss talangfulla musikgeni till pojkvän, Raphael Saadiq, klev upp på scenen. Paret framförde något som tycktes vara åtminstone lite improviserat, då de retade varandra genom att sjunga om tidigare kärleksaffärer. De bjöd på en hel del skratt, och en konsertupplevelse utöver det vanliga. Raphael Saadiq och Joss Stone på samma scen, på Skeppsholmen i Stockholm, är något att hålla i minnet.

Tyvärr var jag tvungen att gå så tidigt att jag inte hann se hela Badus spelning, men den halvtimmen jag såg av henne, plus det oändliga DJ-introt, var sinnessjukt bra och kul. Jag tvivlade aldrig på att Badu skulle dra all uppmärksamhet till sig bara för att hon är så utomjordiskt cool, men att hennes musik och sång var så fantastisk som den var var en liten överraskning för mig. Det var funk, soul, jazz och R&B – och det var hundra procent hiphop.

Icke desto mindre var det så och jag saknade såväl Combustion som Future Breed Machine, där jag stod på håll och tog skydd mot regnet. Stod lite för långt bort för att kunna ge något riktigt omdöme om själva konserten, men från mitt håll såg det ut som om det var bra ös.

Senast såg jag Meshuggah i solgasset på Metaltown, där den tryckande värmen gjorde att jag avvek tämligen omgående. I går var det regnet som satte käppar i hjulet och jag kan inte undgå att undra vilket av vädren som Meshuggah själva föredrar. Inget av dem är knappast optimalt.

***

En del av akterna på Sonisphere befann sig utanför vad som kan sorteras in under ett brett metalbegrepp. Och det märktes på The (International) Noise Conspiracy. Värmen, deras tidiga speltid och det faktum att det knappast var deras publik framför Stage 2, eller Pampas som jag föredrar att kalla den, gjorde att spelningen hade en hel del att önska. Jag tror aldrig att jag har sett en mer stillastående publik.

***

Publikmässigt måste väl den första upplagan av Sonisphere ha varit en succé. Efter oroväckande rapporter om endast 7 000 sålda biljetter i slutet av juni, är 35 000, som slutresultatet blev enligt ett pressmeddelande, klart över förväntan.

Över vad arrangören väntat sig lär det nog också ha varit, med tanke på de köer som genomsyrade hela arrangemanget, inte minst till matstånden. Inte heller fanns vattenkranar på området, öronproppar eller någon utförligare information om själva festivalen, något många verkar ha efterfrågat.

Men köerna är samtidigt barnsjukdomar som en första upplaga av en festival alltid kommer att ha svårt att komma runt. När så många människor samlas på ett begränsat område kommer det inte gå att förutspå var det kommer att tjocka ihop sig med folk eller när och vad folk kommer vilja äta. Likadant hur folk rör sig. Området skiljer sig till och med från det nya området som Hultsfred använde i år, där en del passager spärrats av.

Vattnet, öronpropparna och informationen är dock bara att ta till sig och göra om, göra rätt.

James Hetfield i Metallica.
Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu

Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i Hultsfred.

Det pånyttfödda Metallica, det på den här sidan St Anger och gruppterapi, har utmålats som något av en mysklubb för metalmusiker i den övre medelåldern och i låtlistorna har det lagts till, dragits i från och dammats av. Metallica har uppnått ett stadium av trygghet och att vara tillfreds och det genomsyrar konserten i Hultsfred. Metallica sätter måhända inte varje låt hundraprocentigt, särskilt inte trummisen Lars Ulrich, men man verkar ha roligt och trivas på scen.

Trivas verkar även publiken göra, för röjer gör den inte särskilt mycket, bortsett från den explosiva inledningen med Battery och Creeping Death och old school-avslutningen med Last Caress, Hit the Lights och Seek & Destroy. Däremellan var det spridda skurar, åtminstone runt omkring där jag stod.

Om det är på grund av det, eller på grund av bandet, eller en kombination är jag inte säker på, men någonstans under konserten slår det mig att det stundtals blir ganska lojt. Publiken verkar nästan mer uppspelt över pyrotekniken och fyrverkerierna under briljanta One, än själva låten i sig.

Några överraskningar dök upp i låtlistan, där jag knappast hade väntat mig Of Wolf and Man eller Dyer’s Eve, där Ulrich dock inte trampar dubbelkagge som jag hade önskat på versen. Samtidigt hade jag inte väntat mig att flera andra klassiska Metallica-låtar skulle saknas, men det är det där med tryggheten och Metallica nu för tiden; de verkar behöva lite omväxling, så även fansen, och därför finns knappast någon direkt fast låtlista.

Fyra spår avverkades från senaste plattan, och jag tycker publiken gav finfin respons på de fyra låtarna (Broken, Beat & Scarred, Cyanide, All Nightmare Long, The Day that Never Comes), medan James Hetfield inte verkar vara av samma åsikt när han efter Broken, Beat & Scarred frågar publiken: ”Still learning the lyrics, are you?”

Så när som på Fuel utelämnades de båda Load-plattorna och debaclet St Anger, vilket är mitt i den rådande Metallica-kanon som folk verkar rätta sig efter, vilket gör att jag antar att folk i allmänhet var väldigt nöjda med spelningen. Själv hade jag förväntat mig lite mer för att det ska passera som något starkare omdöme än bra.

Efter en öppning med den magnifika Imperium borde allting vara som upplagt, men även om publiken är med Machine Head hela vägen till den avslutande, mäktiga, Davidian, nådde man aldrig samma nivå som Lamb of God gjorde.

Nu betyder det absolut inte att Machine Head var dåliga. Snarare visade de prov på vilket rutinerat band de verkligen är och gav järnet genom hela spelningen. Låtlistan passade dessutom mig utmärkt, med bland annat klassiker som Old och Ten Ton Hammer utöver ovan nämnda örhängen.

Mastodon har några trumf på hand. Inte nog med att de besitter en stor kompetens i hanteringen av sina instrument, de har en förmåga att snickra ihop finfina låtar också. En annan egenskap som Mastodon besitter är en väldigt laid back attityd till, tja, hela sin existens verkar det som. Och det smittar av sig både på konserterna och på låtarna.

Med senaste plattan Crack the Skye i minnet kunde man anta att de hårdare spåren skulle få stryka på foten, men så var inte fallet alls, snarare tvärtom och Mastodon botaniserade i hela katalogen, med en topp i klassiska March of the Fire Ants.

Summan blir en strålande kombination som ger ett riktigt bra band som i sin tur gör en riktigt bra spelning. Trots det stundtals kraftiga regnet.

Men på Sonisphere hittar vi återigen varandra, jag och Cradle of Filth. För spelningen var verkligen kanonbra, även om det tog ända till en fet version av Cruelty Brought Thee Orchids som poletten trillade ner ordentligt.

I stället för att överarbeta allting i form av framträdande, utstyrslar och scenutsmyckning levererar Cradle of Filth en avskalad och övertygande spelning. Gothdragen som smugit sig in i bandets sound märktes inte och någon Sarah Jezebel Deva fanns heller inte på scen. I stället var det nya keyboardisten Ashley Ellylon som fick stå för den kvinnliga sången, som sträckte sig till att dyka upp i den avslutande Her Ghost in the Fog.

Jag hade gärna sett fler gamla låtar, men på det stora hela är jag helt nöjd med min upplevelse av Cradle of Filth. Och som en kompis som såg bandet för första gången konstaterade: ”Han ser fan rätt elak ut”, med hänvisning till frontmannen Dani Filth. Mission accomplished, antar jag.

Med en fullkomligt enorm circle pit, som tog upp större delen av fältet mellan scenen och mixerbordet, och en påföljande wall of death, som inkluderade hur många personer som helst, har jag svårt att tänka mig det. Jag missade det i så fall.

Och Lamb of God förtjänade den responsen. Bandets knivskarpa och tekniska thrash metal gör sig verkligen bra på scen och sångaren Randall Blythe lyckas mobilisera folkmassan med den äran. Låtarna hämtades från hela bandets katalog och även för mig som är mer bekant med de senaste två plattorna funkade det utmärkt.

Tyvärr gick man miste om en del av behållningen på grund av ett stundtals uselt ljud, där basen mestadels tog över hela ljudbilden och där Blythes sång gärna hade fått höjas ett par snäpp.

Trots detta gjorde Lamb of God med beröm godkänt i från sig och med låtar som Walk with me in Hell och Redneck är det svårt att misslyckas.

Klara artister:
Arctic Monkeys (UK)
Glasvegas (UK)
Antony & The Johnsons (US) med Göteborgs Symfoniker
Lily Allen (UK)
My Bloody Valentine (IE)
Basement Jaxx (UK)
Band of Horses (US)
Amadou & Mariam (ML)
Wilco (US)
Beirut (US)
Bon Iver (US)
Grizzly Bear (US)
Fever Ray (SE)
Florence and the Machine (UK)
Vivian Girls (US)
Seun Kuti & Fela´s Egypt 80 (NE)
Jenny Wilson (SE)
Timo Räisänen (SE)
Calexico (US)
Asher Roth (US)
Patrick Wolf (UK)
Olle Ljungström (SE)
Jenny Lewis (US)
Teddybears (SE)
Nas (US)
Robyn (SE)
[ingenting] (SE)
Dead Prez (US)

Klara artister för klubbprogrammet:
Echo & The Bunnymen (UK)
Ladyhawke (AUS)
Chairlift (US)
Jay Reatard (US)
Crookers (IT)
Vetiver (US)
Monotonix (IL)
Woodpigeon (CA)
Magnetic Man feat. Skream & Benga (UK)
Erol Alkan (UK)
The Big Pink (UK)
Rise Against (US)
The Bronx (US)
Jessica Lee Mayfield (US)
Blitzen Trapper (US)
Gang Gang Dance (US)
Crystal Antlers (US)
The Adolescents (US)
First Aid Kit (SE)
The Irrepressibles (UK)
Andrew Bird (US)
Peter Broderick (US)
Final Fantasy (CAN)
El Perro Del Mar (SE)
Hajen (SE)

Victims å sin sida verkade måttligt brydda, även om viss sarkasm kunde skönjas i vissa mellansnack. Deras välarrangerade och rockanstrukna käng fungerar ypperligt live även om man inte känner till särskilt många låtar på förhand och ett band med sådan intensitet som Victims uppvisar är svårt att avfärda.

Säkerhetspersonalen på Stora Dans verkade dock vara av den ängsligare sorten, eftersom tre publikvakter ställde sig runt den lilla moshpiten som skapades under spelningen, i något slags försök att kontrollera stöket får man anta. Hade de månne hellre sett publiken ordnat stillasittandes i de nyuppförda öltälten mellan Hawaii och Pampas (som vänts på och fråntagits all identitet som scen, men det är en annan fråga) i stället för att härja, som brukligt är på kängpunkskonserter?

Göteborgarna har hyllats för sin liveshow, men när jag såg dem tidigare blev jag måttligt imponerad. Men på Hultsfred var det skillnad. Deras psykedeliska sjuttiotalsrock satt som en keps på fredagseftermiddagen och det fanns lite eller inget att anmärka.

Någon sa till mig en gång att ett säkert sätt att se om det handlar om duktiga musiker, är om de lyckas spela olika starkt och svagt. Det är något som Graveyard bemästrar briljant, när de jammar upp ett klockrent crescendo flera gånger om, för att sedan vända på en femöring och smyga fram en stund. Kvalité.

Nu verkade detta inte bekomma Adept överhuvudtaget, möjligen beroende på att medhörningen var ungefär lika närvarande som basen fick jag berättat för mig senare. I stället rev de av sina låtar som om inget hade hänt, fick i gång publiken som sjöng med i refrängerna och röjde så pass att bekymrade ordningsvakter såg det nödvändigt att röra sig in i tältet för att se vad som pågick.

Det vore spännande att se vad Adept kan åstadkomma med vettiga förutsättningar.

Karin Lillbroända

1. Joss Stone – Unik brittisk soulsångerska med fantastisk röst, fantastiskt låtmaterial och en fantastisk personlighet. Vackra kvinna. Jag är kär, och det är svimvarning på mig när Joss kommer uppträda på fina Skeppsholmen.

2. Estelle – Hade givetvis velat se Lauryn Hill tusen gånger mer, men måste säga att Estelle ändå är ett bra substitut. Tror att hon är bra och kul live, och hon har en bredd på sina låtar som passar sig för en sen kvällsshow. Jag väntar mig livlig allsång till American Boy.

3. Raphael Saadiq – Hans senaste album är super, och Saadiq är en smått legendarisk artist som ska bli jättekul att se. Hoppas på något samspel mellan Saadiq och Joss Stone också, då de har gjort mycket musik tillsammans, är mycket goda vänner och uppträder på samma scen strax efter varandra.

4. Erykah Badu – Makalös kvinna. Vilken pondus. Hoppas att hon håller tiden på söndagskvällen bara, så att jag hinner se henne innan jag måste ta mig hemåt.

Rebecka Ahlberg

The Blind Boys of Alabama – En gospelgrupp som har funnits i olika inkarnationer sedan 1939 och vars medlemmar alla är blinda. Ett mer spekulativt koncept får man leta efter. Lyckligtvis är The Blind Boys of Alabama så rutinerade sångare att det nog kan bli en alldeles förtjusande stund även för den mest garvade cynikern.

Sonny Rollins – Mannen, saxen, legenden. Som en av de mest tongivande jazzmusikerna någonsin kommer Sonny Rollins till Stockholm och Stockholm Jazz Festival.

Gilberto Gil – Det är inte bara Håkan Hellström som har upptäckt storheten hos Gilberto Gil. Polarpristagaren tillika den brasilianske kulturministern är för stela publikhav vad Jesus var för Lasaros, och den eklektiske tropicaliamissionären kommer gissningsvis att vara lika charmig som alltid på lördag.

Pontus Gustavsson

Guru´s Jazzmatazz feat. Solar and the 7 Grand Players – Senast jag såg Guru och Solar var inget vidare. Framförallt eftersom som Guru verkar blunda för sin historia med DJ Premier. Men senaste gången på Pusterviksbaren saknades ett liveband för att plocka upp de ljuvliga tonerna från Jazzmatazz-skivorna. Det gör det inte denna gång.

Raphael Saadiq – En favorit som funnits i skivhyllan sedan Lucy Pearls dagar. Första gången live kommer förhoppningsvis bli fantastiskt.

Erykah Badu – Tyvärr har jag aldrig haft möjlighet att se Badu live. Äntligen blir det av. Med en av världens bästa liveskivor i bagaget och i väntan på försenad femteskivan New Amerykah Part Two (Return of the Ankh). En av världens största och bästa röster helt enkelt.

Beth Ditto.
Foto: Joakim Kvist, Rockfoto.nu

Det var det inte många i mitt sällskap på Hultsfred som på kände till The Gossip på förhand. Efter spelningen var de dock desto mer övertygade. För hur skulle man kunna bli annat?

Sångerskan Beth Ditto, som har en scenpersonlighet utöver det vanliga, sprudlade av energi och responsen från publiken lät inte vänta på sig. Folk dansade och The Gossip levererade.

Jag tyckte ändå att spelningen dalade en aning en stund, men det kanske var för att jag mestadels är bekant med bandets två senaste plattor. Men när de brände av Standing in the Way of Control och Heavy Cross som avslutning var allt sådant glömt.

Beth Ditto ledde slutligen publiken i allsång av Queens We are the Champions i ett gemensamt peppförsök, men oavsett hur mycket självförtroende hon ingöt i publiken tillhörde den här kvällen henne själv.

Men på Hultsfredsfestivalen funkade det inte riktigt den här gången. Och jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var som fallerade. För bandet har onekligen pondus att bära upp en så pass stor scen som Hawaii är, har låtmaterialet och publiken med sig.

Trots en rad bra låtar lyfte aldrig konserten riktigt och jag kom på mig själv med att bli en aning uttråkad på den märkligt nog långdragna spelningen. Jag släntrade i väg in på backstage en vända och när jag kom ut igen höll bandet precis på att avsluta spelningen. Och min enda känsla var att det blev lite för mycket.

Hultsfredsfestivalen i solsken.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Marcus Grahn skrev en ganska träffande krönika om journalister på festival i fredagens Värmlands Folkblad. Jag förstår hans resonemang och håller med till stor del, samtidigt som jag faktiskt aldrig har sovit på hotell på festival. Som bäst ett golv i ett hörn på ett hus.

Men det där är egentligen en petitess, för vad hans resonemang landar i en bit längre bort är att festivaler inte är för oss journalister. De är till för er besökare. Det gäller att inte glömma det.

Hultsfredsfestivalen 2009 är ett tydligt exempel på detta. I uppställningen finns inte mycket som jag som kritiker, och som därmed rimligen konsumerar lite mer musik än gemene festivalbesökare, skulle springa benen av mig för. Ingenting som jag inte har sett tidigare om jag ska vara ärlig. Och det är inget elitistisk tänk över det konstaterandet, bara ett konstaterande.

Men med det inte sagt att Hultsfred har ett dåligt program i år. Snarare har de skrapat ihop ett startfält som troligen kommer att locka bra med folk och ett startfält som kommer att leverera ett knippe bra spelningar. Även om jag saknar de riktigt intressanta bokningarna.

För när jag väl står där framför Pampas och ser Dropkick Murphy’s kan jag tänka tillbaka på spelningen på Teaterladan 1999 hur mycket jag vill, men jag kommer troligen tycka att det är väldigt trevligt att få se ett så pass bra band om Dropkick Murphy’s spela live där och då.

Jag vet inte vad det är ett tecken på, men det skulle kunna vara ett utslag av åldern, när jag konstaterar att Thåström var en av Arvikafestivalens höjdpunkter. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte har några större förväntningar eller förhoppningar när jag ställer mig framför festivalens största scen Vintergatan blir det en fin avslutning på helgen.
- Patrik Hamberg om Thåström på Arvikafestivalen

Little Boots konsert fylls på med folk efter hand spelningen går och responsen låter inte vänta på sig. Vad som Victoria själv beskrivit som en något lo-fi spelning, där lo-fi i det här fallet snarast får hänvisas till antalet personer på scen (hon har bara med sig en trummis och en keyboardist), kan i efterhand beskrivas som ett segertåg.
- Tomas Lundström om Little Boots på Arvikafestivalen

Ska det vara så svårt för Skye Skjelset att anlägga skägg? Det ser skevt ut på scen. Men så får han stå för sig själv också.
- Maria Gustafsson twittrar från Arvikafestivalen

Man kan göra många sämre saker än att ligga i gräset och lyssna på en toppenkonsert med Jenny Wilson.
- Kal Ström twittrar från Arvikafestivalen

Meh gu. Love agiterar från scenen. Känns lika fräscht som härsken mjölk.
- Kal Ström twittrar från Arvikafestivalen

Sveriges Jonathan Richman, Joel Alme, har lyckats locka en hyfsad skara till Andromeda trots konkurrens från Florence Valentin.
- Maria Gustafsson twittrar från Arvikafestivalen 2009

Den timslånga konserten baseras i mångt och mycket på senaste given Lazarus Bird, där Burst har tagit sina progressiva tendenser ett steg längre än på föregångarna Prey on Life och favoriten Origo.
- Tomas Lundström om Burst på Arvikafestivalen

Bandet är på ett strålande humör och spelar för allt vad tygen håller. De blandar friskt av både gamla och nya melodier. Från Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk till Hörlurar. Sällan spelade älsklingar och nyfunna vänner.
- Patrik Hamberg om bob hund på Arvikafestivalen

Victoria Hesketh, även känd som Little Boots, på Arvikafestivalen.
Foto: Patrik Hamberg

Victoria Hesketh, eller Little Boots som hon kallar sig när hon gör musik, delar minst en sak med resten av människorna på Arvikafestivalen. Hon tycker att det är varmt och söker sig likt mig själv in till skuggan under pressladans utskjutande tak. Jag träffar henne på eftermiddagen utanför det anvisade intervjurummet några timmar före hennes bejublade spelning. Fast det är ju inget hon vet något om vid den här tidpunkten.
– Det här är ”the dungeon”, säger hon när vi slår oss ner i fåtöljerna i det lilla rummet.

Hon är på sitt första besök någonsin i Sverige och har kommit in via bakvägen, från Oslo, vilket blir bra mycket smidigare rent logistiskt än att åka via Stockholm.
– Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av Sverige, skivan har inte varit ute så länge här. Men jag vill göra bra i från mig här för ni har en historia av så mycket bra popmusik här, säger Victoria, och vi kommer osökt in på att hon några dagar före Arvikaspelningen stötte på Benny Andersson, när de båda medverkade på samma TV-show.
– Han är ett geni och det var väldigt intressant att träffa honom, säger hon.
Något framtida samarbete fick hon dock inte till stånd med ABBA-legendaren.
– I wish!

Little Boots historia är hittills kort, men intensiv.
Efter att ha lämnat bandet Dead Disco, upptäcktes hon över en natt tack vare ett klipp på youtube. Det ena ledde till det andra och för några veckor sedan låg debutplattan Hands på skivdiskarna, ett drygt år och några singlar efter youtube-succén.
– Youtube-grejen började som ett skämt och växte till något mycket större, säger Victoria och sällar sig därmed till skaran lyckliga sammanträffanden genom musikhistorien.

Men trots att skivan inte alls är särskilt gammal ännu, har Little Boots blivit flitigt remixad redan.
– Ju fler desto bättre, säger Victoria Hesketh kort om fenomenet.
– Det är en sak man inte kan stoppa.
– Om någon tar min låt och skapar något utifrån det så tycker jag det är en bra grej.

De sociala medierna har sedan genombrottet följt med henne. Hon finns på facebook, youtube, myspace och twitter. Men det är ingen uttalad strategi att använda dessa kanaler för att nå människor, snarare ytterligare ett lyckligt sammanträffande.
– Det är bara något jag gör för att det är roligt, säger hon och påpekar att tiden inte riktigt finns för att sitta ner och sköta sådant i lika stor utsträckning som hon skulle önska.
– Twitter är det enklaste, det har jag i telefonen.

Little Boots musik kan enklast beskrivas som electropop, men har även fått ta passningar om att låta som Kylie Minogues 1980-tal i en uppdaterad klubbvariant för 00-talet.
Och det stämmer ganska bra in på Little Boots; melodierna och refrängerna som kan ta henne upp på listorna finns där, men även beatsen som kan göra henne stor på dansgolven.
Var Victoria Hesketh helst hör hemma råder dock ingen tvekan om.
– Listorna.
– Jag bryr mig inte om att försöka vara cool.
– Visst är det bra om folk kan dansa till låtarna, men jag skriver hellre bra refränger och låtar som alla kan uppskatta.
– Musiken funkar på klubbar, men det var inget ändamål i sig, säger hon.

Att musiken även fungerar på festival blir sedermera bevisat på Andromedascenen. Little Boots konsert fylls på med folk efter hand spelningen går och responsen låter inte vänta på sig. Vad som Victoria själv beskrivit som en något lo-fi spelning, där lo-fi i det här fallet snarast får hänvisas till antalet personer på scen (hon har bara med sig en trummis och en keyboardist), kan i efterhand beskrivas som ett segertåg. Låtarna tas emot med öppna armar av Arvikapubliken, något hon inte tog för givet.

Samma upplevelse hade hon dock på spelningen på Roskildefestivalen dagen före vår intervju.
– Det var riktigt bra, men jag var ganska nervös innan spelningen, eftersom det var en ganska stor scen och jag inte visste om folk skulle känna till mina låtar.
– Men det var riktigt bra och folk sjöng med. Jag hade inte väntat mig en sådan reaktion.

Huruvida Little Boots tänker rida på vågen av två lyckade festivalspelningar eller inte är ännu oklart. Klart är dock att det stora landet i väst hägrar. Victoria är dock mån om att skynda långsamt med en USA-lansering och har än så länge bara släppt en EP där.
– Vi vill göra USA ordentligt och jag skulle inte ha tid att göra det i år. Planen är att släppa skivan där nästa år, säger Victoria Hesketh.

Swedish for Beginners.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

De röjer likt tidiga Mando Diao, är poppigt söta som I’m From Barcelona och har mellansnack som självaste Howlin’ Pelle i The Hives skulle avundas. Live på minsta scenen Lyran låter de förvånansvärt stort och när man blundar kan man nästan tro att de står på någon av de största scenerna, som någon av de största akterna.

Nya skivan Facts And Fabrication är som gjord för att den utmattade festivalbesökaren ska dansa ut den sista svetten i kroppen på kalasets sista dag. Låtar som My Pretty Little Head, Kill Your Darlings och A Very Evil Man passar ruskigt bra i liveformatet och deras väldigt dansanta pop går rätt in i hjärtat för att sedan sprida ut sig i armar och ben. Du stänger omvärlden och bara dansar. Detta är definitivt ett band som på sikt kommer att utmana de stora artisterna om scentid i konsertsverige.

Kalle Berglund.
Foto: David Scherman, Rockfoto.nu

Trumsetet är gömt och i mitten på scenen står istället en Yamaha DX7. Efter några minuters väntan kommer de ut. Kalle Berglund med sina bundsförvanter som tillsammans blir Elenette. I publiken är medelåldern 18 år och även fast första låten inte är med på debutskivan Neurosor så börjar det svänga rejält på dansgolvet. De digitala trummorna med två saxofoner bildar tillsammans ett dynamiskt sound och det blir aldrig riktigt så där stelt som det brukar bli när man använder sig av backtracks.

När sedan Kalle börjar sjunga på låtar från skivan är det publiken som tar över. 1980-talisterna på plats kan alla texter utantill och allsång på Lyran känns som ett begrepp väl passande denna situation. Min teori om denna fascination till Kalles texter är att det på något sätt förenar 80-talisterna i publiken. Jag har svårt att tänka mig att den äldre generationen, typ Malena Rydell på DN, kan identifiera sig med de smått ironiska texterna. Det kan i alla fall Arvikapubliken och en halvtimme passerar alldeles för fort. Jag behåller min uppfattning om att Elenette står för den mest spännande popen i Sverige just nu, såväl på skiva som på scenen.

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting.
- Kal Ström om Nine Inch Nails på Arvikafestivalen

Det är ett upplägg som egentligen inte borde fungera. Två norrmän bakom sina maskiner en basist och ett par gästsångerskor. Det är allt. Inga projektioner, filmer eller ens någon särskilt imponerande ljusshow.
- David Drazdil om Röyksopp på Arvikafestivalen

Som bäst är det när hon rullar ut den tjockaste basen som slår små bucklor i bröstkorgen. När hon kör med Brooklyn Go Hard eller Unstoppable.
- Patrik Hamberg om Santigold på Arvikafestivalen

Inledningen är högstämd och långsam. Publiken hinner till och med tunnas ur lite innan White Winter Hymnal sätter ordentlig fart på Apollo-tältet. Efter det har Fleet Foxes inga problem att behålla publiken. De radar upp i stort sett alla låtar från debutalbumet, bland annat en galet fantastisk Your Protector, på ett sätt som man inte kan ha en enda invändning mot.

Liksom på Way Out West går bandet av scenen under ett par låtar för att låta Robin Pecknold visa att det är inte bara stämsången det hänger på. Han har en makalös röst och inga problem att fylla tältet med den i Tiger Mountain Pesant Song. Sen gör han låten jag väntat på. Blue Spotted Tail. Jag blev oerhört skeptisk när jag hörde den första gången och har väntat att få höra den med band, stämmor, arrangemang – för mycket till melodi är det inte. Tyvärr framför Pecknold den själv och visst är det fint men jag är fortfarande skeptisk. Jag får fortsätta vänta.

Spelningen avslutas med Mykonos och Blue Ridge Mountains och där och då väljer jag att inte se något mer på Arvikafestivalen. För bättre än så här kan det inte bli.

Jag är inte helt säker på vilka det är han har med sig i bandet den här gången, men Pelle Ossler känner jag igen. Ossler lyckas gjuta nytt oljud i låtar jag trodde att jag aldrig ville höra igen. Alla vill till himlen som i sin albumversion är i princip olyssningsbar idag, omåttligt sönderspelade och trötta Var e vargen och den kanske mest otippade allsången av dem alla, Die mauer, får alla nya urkraftstarka versioner.

Vem trumslagaren är vet jag däremot inte säkert (Anders Hernestam?), men jag blir glad när jag ser att det hänger ett par rejäla bitar skrot på varsin sida av setet. Han använder skrotet väl. Jag blir gärna den som ringar in orden ”mer skrot” med extra tjocka ringar i mitt anteckningsblock nästa gång.

Och överraskningen för mig själv är att jag faktiskt ser fram emot att se Thåström igen. Det var längesen.

Min gamla favorit Miss Huddinge -72 får jag i en fantastisk version som i stort bygger på trummor och bas och en återhållen kraft som aldrig tillåts bryta ut. Vackert. Jag hade gärna hört mer från Xplodera mig 2000, men får nog fortsötta drömma om att höra Ballad i p-moll live igen. Även om den passat väl i det här sotigt deppiga setet.

Anna Ternheim som spelade på samma scen tidigare på eftermiddagen gör så klart ett inhopp i duetten Kärlek är för dom. Inget jag hoppar högt av, men ändå.

När Thåström går av efter en timme och en kvart är vi ganska eniga om att det nog är klart för idag, men efter en relativt lång väntan hissas en gigantisk backdrop. Thåström kommer tillbaka och bjuder oss en fin Långtbort och slutligen låten jag aldrig trott att han skulle plocka fram igen, Die mauer. Efter det vet jublet inga gränser och det är svårt att se hur han skulle ha kunnat fortsätta.

Jag tror inte att det dröjer nästan tio år tills jag ser Thåström igen. Om det här är min nostalgitripp är jag nöjd att Ossler ser till att den aldrig blir inställsam.

Efter en mer än lovligt seg start börjar både bandet och publiken så smått vakna till i Walking In My Shoes och Dave Gahans piruettdans under A Question Of Time. Tyvärr lyckas de inte hålla trycket uppe och hur rörande än hyllningarna till Martin Gore är efter hans finstämda Home går det inte att komma från känslan att de helt enkelt gör en standardspelning enligt formulär 1A, varken mer eller mindre.

Men med sin konsertrutin i ryggen skapar de ändå i avslutningen från I Feel You till sista extranumret, en blytung Personal Jesus ett kollektivt lyckorus i publiken och skogen av armar och allsången i Enjoy The Silence, Stripped och inte minst Personal Jesus är antagligen något av det mäktigaste som skådats och hörts på Arvikafestivalen.

Ändå är det svårt att inte känna sig lite snuvad på konfekten när Depech Mode inte tar chansen att bjuda på ett par låtar till när de väl fått den riktiga kontakten med en publik som så uppenbart vill ha mer och man dessutom vet att de spelat betydligt fler låtar på spelningarna strax innan.

Som konsertupplevelse är Depeche Mode på Arvikafestivalen föga oväntat en höjdare men som spelning betraktat kan man inte låta bli att vara besviken då man vet att bandet kan så mycket mer och bättre och att de kunde ha gett oss en klassiker istället för att bara pliktskyldigt leverera ännu en kväll på jobbet.

Jag trodde Fever Ray skulle växa med mer rymd på Arvikafestivalen, men det blev tvärtom.

Spelningen på Storan var fantastisk. Låtarna växte i liveframförandet och Karin var briljant. Fever Ray lät som ett band, som en helhet. De skapade en suggestiv och tät stämning som satt kvar länge i mitt sinne.

Här blir effekterna överstyda. Det var mer sökt och på gränsen till vulgärt och svulstigt. De mörka tonerna kunde inte hängas upp i sommarnatten. Det kändes malplacé och tomt.

Märkligt att samma konsert på annan plats kan upplevas så annorlunda.

Under Keep The Streets Empty For Me klev Cecilia Nordlund upp på scenen med en ännu större utstyrsel än förra gången. Cecilia är alltid hörvärd, så också här. Det var konsertens höjdpunkt för mig.

Sen var det kul att få höra nytt material också. Det lovar gott, att det kommer mer Fever Ray.

Jesse Hughes i Eagles of Death Metal.
Foto: Oscar Berggren, Rockfoto.nu

Halvvägs in i konserten öppnar sig himlen över Arvika och det öser ner. Inom loppet av en minut fylls Apollotältet av barbröstade människor. Hälften av publiken står dock med ryggen mot scenen och inväntar rätt tillfälle för att ta en snabbrusch bort till Vintergatan för att få bra platser till bob hund.

Konserten är lite frustrerande på grund av två saker. Från början till slut måste jag försvara Eagles of Death Metal inför Tomas som anser att Jesse Hughes och hans manskap är självaste definitionen av medioker rock. Den andra saken som stör mig något, och där kan jag väl ge Tomas rätt i viss mån, är att det aldrig lyfter ordentligt.

I Apollotältet ljuder en stadig rock med mustascher, dammiga boots och bultande skrev i tajta jeans. Jesse bjuder på en rockpredikan med någon form av tröstande ord som baseras på en egen vistelse i häktet för några veckor sedan. Kanske skulle den gode frontmannen istället fokusera på att försöka kräma ur det sista från sin gitarr och strupe för att komma i mål en gång för alla. Intentionerna är goda, men nära skjuter ingen hare.