Foto: Marie Lindström

Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. Gräset huserar tre scener där under två dagar artister av världsklass kommer trängas med kultband, små uppstickare och gamla klassiker. Afrobeat slåss om luftutrymmet med skäggrock.

Om tillflödet av internationella artister till Göteborg hade varit så här bra utslaget under året så hade alla göteborgare kunnat skatta sig lyckliga. Min festival började med en ljummen dyr öl i ett plastglas och en provlyssning på Vivian Girls, hyllad Portlandrock som snabbt visar sig vara trött Courtney Love-inspirerad falsksång och en tråkig takthållande trummis. Vilket utlöser en diskussion bland mina vänner om huruvida tjejer kan trumma och där vissa blir irriterad över antagandet att det krävs en penis för att kunna slå på en trumma och väljer att avsluta diskussionen med våld.

Förflyttar sedan fokus till Beirut som var en av årets mest välkomna bokningar till festivalen. De fantastiska möten av musikformer som producerats till perfektion på skiva låter minst lika tight live och man ser Zach Condon plocka fram trumpet på ukulele på vacker röst för att göra genuint vackra renderingar av sina alster.

Bon Iver
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Bon Iver känns lite malplacé på en taggad festivalpublik men fyller Linnétältet till dess yttersta gräns och jag fick nöja mig med att höra istället för att se och höra. De lågmälda kännslomässiga eposen tillverkade i en enslig stuga möts av öronbedövade jubel och efteråt uppstår en typiskt svensk kösituation för att komma ut där de flesta snällt köar i tur och ordning. Den första i vad som ska bli en två dagar lång kö där man köar för öl, toa, vatten, mat, för att komma ut och för att komma in och köar för att komma in i kön.

Lite senare fylls samma tält av fans av Grizzly Bear och här bjuds man på en av festivalens många höjdpunkter. Allt sitter som en smäck och de ger en inspiration att åka till Stocholm 25 november för att se dem på en ordentlig spelning.

Konfettiregnet under Robyns spelning.
Foto: Marie Lindström

Sedan springar Robyn ut i en neonkreation. Minns hennes spelning på Hultsfred 2005 då hon presenterade sin nya persona för oss för första gången och publiken tappade andan av upphetsning. Sedan dess har hon turnerat med samma material och det blir aldrig tråkigt. Hon är ett fulländat proffs, missar aldrig en ton och om inte det vore nog slänger hon in klädbyten och gästartister. Mapei sjunger som en kråka, Lykke Li blir överglänst av sin medsångerska och Röyksopp lever upp i sina rymdkostymer. Sen kommer Dr Alban. Robyn förklarade efteråt att det inte var menat som ironi. Varför skulle det vara det? Alla borde ta ut Dr Alban ur sin hemliga guilty pleasurelåda och lägga honom i sin svenska klassikerlåda. Lite roligt dessutom att se Kleerup sjunga med i No Coke. Robyn, skynda dig att skriva nya låtar och kom tillbaka till scenen så snabbt som möjligt, det är tråkigt utan dig.

Antony Hegarty
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Anthony & The Johnsons spelning med symfonikerna var förstås finstämd och maffig men lämnar inget bestående minne, det dränktes lite i allt annat som pågick. Kände lite att det kanske inte var rätt arena.

Rätt arena hade dock Fever Ray som tog med lasershow, utklädda bandmedlemmar, shamankappor och mardrömslika fågelhuvuden till sin spelning. Det var grymt såklart och gruvligt pretentiöst men Karin Dreijer Andersson har laglig rätt att vara hur pretentiös hon vill. Sedan slängde jag ett öga på kön till Echo & The Bunnymen på Trädgårn och bestämde mig för att lunka hem.

Lördagen började med Calexico. GPs recensent skrev att Calexico inte inveg några nya fans med sin felning. Jag skulle beg to differ. Har konstigt nog aldrig riktigt gett dem ett ordentligt öra även trots Marias hyllningar. Den saken ska ändras. Blåset, den inbjudande rösten marinerad i öken och tequila, de starka låtarna, allt var där.

Vampire Weekend
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Lagom till Vampire Weekend spöregnade det, flickor i vita tygskor började sjunka ner i leran och ölhållarna i kartong började disintegreras. Spelningen fungerade dock som artificiellt solsken. Jag har Cape Cod och Blakes nya asikte inbränt i hjärnan sedan dess. Amadou & Mariam och Basement Jaxx bjuder båda till tokdans. Raka motsatsen till My Bloody Valentine. Jag har aldrig sett en publik försvinna så fort. Efteråt står jag där helt tom. Vid min ena sida har jag en syster som känner sig förorättad att ett band kan vara så oförskämda att de säger till sin publik att fucka off och sedan mala ner gitarrer i öronen. På andra sidan har jag ett gäng skottar som tyckte att det 15 minuter långa distmanglet var det bästa de någonsin sett. Jag är mest tom. Sen försöker jag komma in i Teddybearstältet innan jag står i en två timmar lång och vindpinad kö för att komma in i Annedalskyrkan. Det var värt varenda minut. Final Fantasy i en kyrka må vara det mest geniala på Way out West. Gudomligt.