dagensskiva.com

48 timmar

Text

Way Out West 2009: Wilco

Det börjar långsamt och lite stelt. Wilco inleder spelningen på Way Out West med Wilco (the song) när kylan kryper in över Slottsskogen. Bland publiken, som stunden innan diskuterade gitarrer och förstärkare på scenen och vilket skick Tweedy var i senast de såg bandet, verkar inte överväldigade av öppningen. Från och med A Shot in the Arm, som kommer som tredje eller fjärde låt, är det glömt. Nu är det Nels Cline och Glenn Kotche som äger showen. Det är på dem man tittar. Cline i korta byxor och röd/svartrandiga höga strumpor och Kotche i röd kråsblus. Resten av bandet har kommit att stå tillbaka när Cline konserten igenom går loss, han själv är oberörd.

Även Jeff Tweedy, i sin som vanligt spöklika och tvära men glada uppsyn, låter Cline sköta det mesta av framträdandet. Förutom i Bull Black Nova där han plockar av sig gitarren, räcker den varsamt till en roddare, och kontrollerar låtens sammanbrott med en hand och en telekabel. Spelandet på gitarrkabeln är egentligen det enda som händer utanför ramarna. Wilco är ett oerhört teoretiskt band. De lever om på scen, drar på sig whiplash-skador och sönderslagna händer, men de har full kontroll över varje ton. Det finns inga utrymmen för improvisation. De äldre låtarna är långt från sina forna albumversioner men i de nya versionerna som gjutna i cement.

Det är dåligt med låtar från nya albumet. Wilco ger i stort publiken favoriterna. Heavy Metal Drummer och nya låtar som You & I och I’ll Fight hoppar de över för att ge utrymme för One Wing och Handshake Drugs. One Wing blir, precis som jag hoppades på när jag skrev recensionen av albumet, helt fantastisk live. Då gör Wilco något mer än spelar raka rocklåtar. När trion Impossible Germany, Jesus etc. och Via Chicago, fantastiska live-verisonen av Via Chicago, är avklarade har vi sett årets bästa spelning. Det finns ingen motsvarighet till de här männen på Way Out West. Wilco är så överjävliga på scenen där de spasmiskt rör sig genom gitarrsolo efter countrygung efter sammanbrott.

Avslutningen är Spiders (Kidsmoke). Mullrande, kompetent och galet. Precis som Wilco själva.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2009-08-15 13:43 / Uppdaterad: 2009-08-17 13:54

Kategori: Konsert, Way Out West 2009

2 kommentarer

fuck the rock!! hail the segal!?!

Medlem 2009-08-15 18:58
 

Ja, den trion, den är jävlarimig svårslagen.

Gustav Oregistrerad 2009-08-16 10:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig