Ibland måste man åka till den plats där musiken finns. Göra det där lilla extra för att få bästa utdelning. Gå steget längre och inte vänta på att få serverat på silverfat. Det är en av de viktigaste påminnelserna Anders gett mig sedan han klev ombord hos oss i slutet av förra året. I januari […][...]

Jag har ärligt talat inte särskilt högt ställda förväntningar på festivalens första begivenhet. Jag har inte hört något av Zap Mama innan (inte riktigt sant, men nästan) och Maries ljumma recension av senaste albumet ”Ancestry In Progress” har väl inte hjälpt upp dem. Kanske är det just därför, att jag är så oförberedd, jag blir […][...]

Om mina förväntningar var lågt ställda inför dagens första konsert var de desto högre inför denna den andra. Meshell Ndegeocello är årets artist i mitt hem. Hennes båda skivor ”Cookie: The Anthropological Mix Tape” och ”Comfort Woman” hör till de mest spelade och jag har förbannat mig själv att jag inte lyssnat tidigare. Meshell är […][...]

Innan konserten är jag lite orolig över den korta speltiden. Enligt programmet har festivalens samtliga artister nämligen en och en halv timme på sig. Jag minns hur snopet det kändes när p-funkcirkusen precis blivit varma i kläderna och fick avbryta sin spelning efter ungefär den tiden på Skeppsholmen härom året. Det ska visa sig att […][...]

Jag har kladdat ner laptopjazz som genrebeskriving av franska Troublemakers i mitt anteckningsblock. För det handlar inte riktigt om nujazz (och jag vet att jag ger mig på genrehårklyveri på hög nivå nu, men så vadå). Troublemakers hämtar mycket av sin inspiration ur 80/90-talets framför allt brittiska soulscen (inte bara från acid jazzen alltså), de […][...]

Med belgisk logik uttalas Määk ”maak”, jag gissar att de där prickarna bara är där för att vara hårdrockstuffa. Määk's Spirit är en yvig samling jazzbanditer som rent visuellt drar tankarna till Fleshquartet och Kaizers Orchestra (fast på blås då) och med en Lars Demian-liknande figur på Conny Nimmersjö-gitarr. De spelar sina instrument ungefär som […][...]

Jag har efter den relativa besvikelsen över senaste skivan ”Stone Love” ganska lågt ställda förväntningar på kvällens sista konsert. Trots att jag vet att Angie brukar leverera live. Det är en avslappnad ensemble som möter mig. Ledigt klädda och en Angie som deklarerar att det inte var någon idé att sminka sig ikväll för det […][...]

Söndagens första artist lockar festivalens minsta publik (generellt har kvällarnas första akter haft svårt att locka) och det är ganska glest framför scenen (VIP-läktaren är däremot ovanligt välfylld). Så här efteråt har jag inte så svårt att förstå varför inte fler slutit upp (även om jag gissar att de flesta likt jag inte hört honom […][...]

Italienaren Nicola Conte har under ett par år släppt ifrån sig lätt electronicafärgad loungejazz som fört tankarna till tyska agentfilmer från sjuttiotalet. Att han inför sin kommande skiva kontrakterats av legendariska Blue Note måste vara något av en pojkdröm som går i uppfyllelse. Redan tidigt under konserten förklarar Nicola Conte att det vi hör är […][...]

Sist ut är Belgiens stora jazzson, Marc Moulin. Mannen har hållit på i över 30 år och fortsätter envist att söka nya vägar i jazzens utmarker. Kvällen till ära ska vi få höra låtarna från det nyinspelade album som ska släppas i september. Det råder med andra ord strikt ljudupptagningsförbud och Moulins konsert är den […][...]