Jag har ärligt talat inte särskilt högt ställda förväntningar på festivalens första begivenhet. Jag har inte hört något av Zap Mama innan (inte riktigt sant, men nästan) och Maries ljumma recension av senaste albumet ”Ancestry In Progress” har väl inte hjälpt upp dem.

Kanske är det just därför, att jag är så oförberedd, jag blir så överrumplad.

Zap Mama tar mig med på en röstcentrerad soulskensresa i afrikansk popskrud. Och det är väl kanske en fördel om man inte får utslag av Tomas Gylling-program som ”Rytmdoktorn” eller ”Tropicopop” för att njuta fullt ut (jag var slav under hans lag ett par år, så jag är säker).

Från att ha varit en kvintett har Zap Mama mer och mer kommit att handla om Marie Daulne och här handlar det egentligen bara om henne. Lika hård som Angela Bassett i ”Strange Days” styr hon bandet på scenen. Det spelar ingen roll att hon först skrider in som en avlägsen släkting till Erykah Badu och tänder lite rökelse på sin sampler. Det här är en kvinna som inte backar, det syns tydligt.

Hela konserten präglas ändå av lekfullhet och glädje. Daulne blandar urgamla tekniker med nya. Hon skapar en säregen sång genom att sjunga via två små vattenfyllda flaskor (eller kanske snarare över dem). Resultatet blir att hennes röst blandas med med vinden ur lungorna som skapar toner när de passerar flaskorna. Det låter fantastiskt.

När hon senare skapar ett beat och en melodi att sjunga över genom att sampla och loopa sin egen röst är det ett perfekt exempel på jazzens här och nu (Jonas Kullhammar gör något liknande live i ”Bebopalulia”). Därefter tar hon publikkontakten till en ny nivå genom att bygga helt nytt av en Ninas namn. Gissa vilken tjej som sken mest efter konserten.

I slutet av konserten ser jag Meshell Ndegeocello lyckligt dansandes och diggandes i kulissen och jag börjar undra hur hon ska kunna följa upp det här. För mig är resan redan här värd pengarna.

Fast visst är det lite svårt att ta en låt med en knasig titel som ”Bandy Bandy” på allvar. Här i Belgien verkar den ändå vara någon sorts mindre hit för när den presenteras som sista låt vet jublet inga gränser.

Jag jublar också.