Sist ut är Belgiens stora jazzson, Marc Moulin. Mannen har hållit på i över 30 år och fortsätter envist att söka nya vägar i jazzens utmarker. Kvällen till ära ska vi få höra låtarna från det nyinspelade album som ska släppas i september. Det råder med andra ord strikt ljudupptagningsförbud och Moulins konsert är den enda som inte videofilmas (om den dessutom inte sänds ute på området vet jag inte, men det är väl ingen vågad gissning).

De första fyra låtarna är alla hämtade ur Moulins omfattande katalog. Två är från senaste albumet ”Top Secret” och två från 70-talet. I bakgrunden rullar snygga filmer, ofta i svartvitt med en stark dekorfärg. Tänk förtexter till gamla Bond- eller Hitchcock-rullar så är du inte långt borta. Tyvärr har låtarna stöpts om och fått riktigt usla hårdhousebeats. Trummorna är bedövande tråkiga och berövar effektivt låtarna på liv och själ. Det är så illa att jag vill ta mig upp på scenen, skaka om karln och få honom att stänga av sin PowerBook.

Första nya låten är lika illa. Där och då börjar jag fundera på om det ska bli en kort kväll för min del.

Men sen vänder det.

Moulin presenterar en tribut till Horace Silver. Trummorna blir mer minimalistiska, luftigare och framför allt varierade (en rakt hård housetakt till och jag hade gått, på allvar). Han lyckas till och med klämma ur sig ett mjukt och lyckligt housebeat. Då är det bara min tröttkörda kropp som hindrar mig från att börja dansa tillsammans med den tredjedel av tältet till vänster om mig som för längesen slutat titta på scenen och lyckligt dansar som om det inte vore natt före måndag.

Allra sist spelar han singeln från ”Top Secret”, ”Into the Dark”, och hade han inte redan vunnit publiken till sin sida så är det nu den slutgiltigt kapitulerar. Publiken förvandlas till en lyckligt rusig massa och skänker så mycket kärlek att den gamle blir märkbart rörd.

Jag har två noteringar kvar i mina anteckningar jag inte kan minnas: Anthony Williams och ”There Comes a Time”. Kanske kommer svaret i september?