Att maskiner kan rocka och svänga mer än det tajtaste rockband är inget nytt. Det har bevisats om och om igen, från Kraftwerk över Afrika Bambaataa fram till Chemical Brothers.

Men ingen kan fylla maskiner med värme på samma sätt som Larry Heard.

Larry Heard är en av pionjärerna på housescenen. Första singeln Mystery of Love kom 1985 där Heard samarbetade med Robert Owens, en av de bästa, och mest flitigt använda, housevokalisterna. Sedan dess har Larry Heard släppt material under namnen Mr. Fingers, Fingers Inc. och The It. Höjdpunkterna är Mr. Fingers Introduction från 1992 och The Its On Top of The World från 1989. Han har även hunnit med remixjobb för flera artister, bland andra Massive Attack och Electribe 101.

Men problemet med att ligga på ett stort skivbolag, Introduction släpptes på MCA, är att du som artist inte bara förväntas släppa album hela tiden. Dina skivor ska sälja också. Larry Heard fick erfara det här den hårda vägen och har tillbringat 90-talet med att hoppa mellan olika independentbolag där han med en dåres envishet har fortsatt släppa skivor under sitt eget namn.

Och det är jag väldigt tacksam för. I hans bästa stunder finns det ingen som kan bygga vackrare ljudlandskap än Larry Heard. Varje gång ett nytt album har jag hoppats på en ny Introduction.

Och varje gång har jag blivit lite besviken.

Varje skiva har varit ojämna blandningar mellan sagolikt vackra housepärlor och trist valiumflummigt instrumentalt blippbloppande. Och det har tyvärr varit lite för mycket av det sistnämnda.

Men den här gången har något hänt. Heard har lämnat rymdtemat bakom sig och återvänt till början av 90-talet, såväl i musik som i text. Love’s arrival. Och det märks.

Den skiva som jag kommer att tänka på när jag hör Love’s Arrival är Maxwells Embrya från 1998. Samma själfyllda, lågmälda musik. Och på båda skivorna flyter rösten omkring ovanpå och inuti musiken.

Det är heller ingen slump att min första jämförelse blir med en soulskiva istället för en houseskiva. Love’s Arrival är inte skivan man drar på när det är dags för fest. Istället är det ett album som har sin plats i stereon när man kommer hem igen framåt småtimmarna. Eller kanske när det regnar. Eller egentligen när som helst då tillvaron känns lite väl grå och färglös. Det här är lika mycket ett soulalbum som ett housealbum.

Alla som säger att elektronisk musik inte har någon själ borde tvingas lyssna på den här skivan. Många andra människor också.

För Missing You är kanske den vackraste låt som bränts ner på en silverskiva i år.

Och Love’s Arrival är ett album som kan smälta till och med det mest bottenfrusna hjärta.