2010. Första Sade-albumet på ett decennium. Klart det krävdes en Sade-special med genomgång av alla albumen. Den växte av sig själv och kom att omfatta även några Sade-närliggande projekt. Här hittar du alla delarna i specialen (inklusive några recensioner som skrevs tidigare), inklusive en Spotify-lista med de bästa Sade-låtarna: 26 år, 26 låtar. Under resans […][...]

Ryktena om Sades första album sedan 2000 års Lovers Rock började sprida sig redan 2008. Men det var först när en kommentar om skivan från Maxwell dök upp i maj 2009 som förväntningarna började bli sådär jobbiga: ”Trust me, it’s so monolithic it’ll shake you in your shoes!” Trust me, it’s so monolithic it’ll shake […][...]

När Sweetback släppte sin debut 1996 var det ett album vars stora styrka – och svaghet – var att det var ett album med ”de andra tre” gruppmedlemmarna i Sade: Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul S. Denman. Kort sagt: musikerna snarare än sångaren. Det här märktes i och med att det till stora delar […][...]

Åtta år hade hunnit gå sedan Lovers Rock. Sade själv hade hunnit få barn, Stuart Matthewman hade arbetat med Maxwell på Maxwell’s Urban Hang Suite och uppföljaren Embrya och Stuart, Paul S. Denman och Andrew Hale stillade skivsläppsabstinensten genom att ge ut ett album utan gruppens sångerska – då under namnet Sweetback. Åtta år. I […][...]

När Maxwell spelat in sin debut Maxwell’s Urban Hang Suite hamnade den på hyllan i ett år innan den gavs ut. Detta trots att skivbolaget skickat in Stuart Matthewman, en fjärdedel av Sade, för att styra upp saker och ting. Skivan, en koncepthistoria till råga på allt, sågs helt enkelt inte som hittig nog. När […][...]

Någon slags bra indikation om du var någon att räkna med under nittiotalet var om man bjöds in för att göra sin egen MTV Unplugged-spelning, MTV:s livekoncept där artisterna förväntades framföra sitt material utan elartiklar (annat än mikrofonerna). Även om det var lite sisådär med renlärigheten så kom showen att bli en musikaliskt nog så […][...]

Vill man är det inte särskilt svårt att dra paralleller mellan Maxwell och Marvin Gaye. Den mest självklara jämförelsen mellan de båda är förstås deras enastående röster, men när Maxwell skapade sin debut fanns det några likheter som faktiskt ligger ännu närmare varandra. Maxwell hade lyckats tjata till sig kreativ frihet i sitt skapande av […][...]

If you know Sade, then you know that Sweetback is responsible for her music being her backup band. Det här konstateras i en användarkommentar till Sweetback på (dans)musikdiskografisidan discogs.com. På sångerskan Sades wikipedia-sida konstateras att she is the most successful solo female artist in British history. Soloartist. Backupband. Det är ju så merparten av världen […][...]

Förra natten inträffade årets största musikgala – Grammy Awards. Bland de nominerade och uppträdande fanns världens populäraste artister. Priser delades ut i ofantligt många kategorier, och de tyngsta gick till bland andra Taylor Swift (Album The Year), Green Day (Best Rock Album), Maxwell (Best R&B Album), Eminem (Best Rap Album) och Beyoncé (Song Of The […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]