Jag hakar upp mig på namnet på skivan. Och har gjort så ända sedan jag fick skivan i min hand. ”Standards”. Vilken standard då?

En jazzstandard är en låt som inte är en cover, trots att många spelat in den innan. Det är snarare en variation, en uppvisning i hur mycket man kan göra av låten. Hur mycket kraft man kan lägga in i den eller hur väl man kan excellera i instrumenteringen. Skulle då ”Standards” vara Tortoise tolkningar av klassiska låtar? Nej, för låtarna har de skrivit själva. Är det tänkt att det skall bli standards som andra skall få tolka och visa upp sig med? Nej, troligen inte.

Jag orkar inte tro att det är ironi, att de själva tycker det de gjort är så annorlunda att ”Standards” skulle vara ett bra antinamn.

Efter många tankar i ämnet har jag kommit fram till att jag tror det vara standards av dem själva. Låtarna är uppbyggda runt en ganska enkel grund, ett skelett. Skelettet är standarden som sedan fyllts på och byggts ut till något större. Något större som man ofta sätter ett prefix på. Man brukar säga post och sen rock. Eller kanske kraut och sen rock, fast då borde Tortoise vara tyskar och ha spelat sen sjuttiotalet. Experimentell och sen rock. Fyll i själv och sen rock.

Tortoise spelar instrumental musik. Grunden är gitarrer i någon form, men de har gått vidare från det sedan länge. De rör sig från den naivaste pop som skulle kunna vara hämtad från The Cardigans ”Life” till Squarepusher via Frank Zappa. Om jag listar fem influenser i bokstavsordning skriver jag de här: dub, electronica, pop, progg (se där, ett prefix) och rock.

Det är ömsom vackert drömskt, ömsom mardrömslikt. Från orkesterns uppstämning i inledningsspåret ”Seneca” till avslutande ”Speakeasy”. En vacker melodi tillåts skäras sönder av feedback och distade samplingar. Om man låter sig föras bort sitter man som i en båt i en malström, på väg neråt. Inåt. Oändliga mängder vatten strömmar förbi tillsammans med bråte och barlast. Men du rider ut strömvirveln, ledd av en rytm, ett mönster om du så vill. En standard?

Vid en första anblick, avlyssning, kan det verka alltför pretentiöst och teoretiskt. Men Tortoise klarar sig ifrån det med sin kärlek till musiken. Höjdpunkter som handklappcrescendot i ”Seneca” eller den tillknasade gitarrslingan i ”Monica” gör att jag återvänder om och om igen. Till helheten och strömmen av musik. ”Standards” kan vara din bakgrund, en illustation till dina tankar eller en pompös genomkörare på hög volym. Gör den till det du vill.