Recension
- Bang Goes The Knighthood (album, mp3) The Divine Comedy
- 2010
- Border
Renodlad britpop
Lyssna
Externa länkar
- Bang Goes The Knighthood på Spotify
- Fungerande Spotifylänk
Efter att i snart två decennier ha förkroppsligat den brittiska popdandyn tog så Neil Hannon begreppet ytterligare ett steg förra året när han som ena halvan av duon The Duckworth Lewis Method släppte ett konceptalbum om en synnerligen ärkebrittisk företeelse med programförklaringen:
A kaleidoscopic musical adventure through the beautiful and rather silly world of cricket.
En skiva som i all sin humoristiska och lättsamma framtoning ändå väckte förhoppningar på första Divine Comedy-skivan på fyra år och det räcker med att se den Monty Phytonska bilden på Bang Goes The Knighthood för att förstå att formen är god.
Storslagna popsymfonier varvas med stompigare spår som tagna ur en cabaret och bitterljuva vardagsbetraktelser. Hannon tonar däremot ner de allra mest storvulet pompösa uttrycken från tidigare skivor och håller överlag en jämnare ton. Det är mer Rufus Wainwright och Scott Walker än Lloyd-Webber vilket gör att det trots samma välbekanta splittring mellan det glättigt bekymmerslösa och det mer melankoliska ändå håller ihop.
Och när det är som bäst är det givetvis fortfarande helt strålande.
Både när Hannon i obligatoriska popdängan At The Indie Disco med hjälp av nostalgiskt namndroppande ser tillbaka på sina utekvällar i början av 90-talet men inte minst när den vassa undertonen i texterna gör sig påmind oavsett hur sprudlande glad och vackert genomarrangerad musiken än är. Texter som späckade med smarta cynismer, torr ironi och en förmåga att locka fram ett leende som ibland stelnar halvvägs får Hannon att inta en plats någonstans mellan Noël Coward och Neil Tennant.
Som när den till tonen somrigt glada popstänkaren Neapolitan Girl visar sig handla om hur prostituerade kvinnor säljer sina tjänster på en kyrkogård, när överklassens hemliga liv glimtar till i titellåtens mollvals eller när känslofyllda When A Man Cries jämför vuxen gråt och barntårar.
Då är The Divine Comedy om inte gudomlig så alldeles förträfflig britpop i ordets allra mest renodlade form. Välskräddad, elegant och oemotståndlig som den vackraste Savile Row-kostym.
Publicerad: 2010-06-11 00:11 / Uppdaterad: 2010-06-11 10:52
En kommentar
Jag gillar Neil Hannon. I mångt och mycket är ju verbalt smartare än till och med namnen, Mr Tennant. Fast så är det där lite putslustiga… Inte ens från mitt perspektiv som Horace Engdahlskt troll, kan jag låta mig helt intimiseras med nån som alltför oftast släpper posen (även om den är ironisk i första rummet) och måste poängtera ”skämtet.” Som med på det där ohemult keffa omslaget. Fast det gäller ju Neil Tennant i dumstrut också. Åtminstone när det går hand i hand med oxfordstreet.
#
Kommentera eller pinga (trackback).