Det är svårt att värja sig mot Erik Danielsson och därmed också bandet Watain. För även om jag kan hysa viss skepsis mot hans agenda och tal om kosmiska urkrafter och rent kaos lyssnar jag. Anledningen stavas hängivenhet och Danielsson och kompani har en hel del av den varan.

Watain har funnits dryga tiotalet år nu och har på den tiden hunnit bygga upp en renommé få är förunnade. När nu fjärde albumet ser dagens ljus deklarerar man stolt att plattan kommer pånyttföda black metal-genren. Men musikaliskt bjuder Watain inte på särskilt mycket nytt under solen. Snarare är det grepp som känns igen väl i rakt nedstigande led från andra generationens black metal, sprungen ur det tidiga skandinaviska 1990-talet.

Men även om greppen känns igen är Lawless Darkness ett genomarbetat och välarrangerat exempel på hur dessa grepp fortfarande är fullständigt relevanta. Vi får piskrappssnabba blastbeats, gitarrslingor från black metal-skolans grundkurs och mellantempopartier med dubbeltramp. Allt framfört med en råhet som det står genren an, men utan att därför dras med någon medveten antiproduktion. Snarare är det målmedvetet kargt och rått.

Även estetiskt är det som det ska vara; svartvitt, gammelgotiskt typsnitt och laddat till brädden med mystisk symbolik. Och de håller sig på samma sida om gränsen mellan underhållning med sataniska förtecken och pur satanism som genrekamrater som Deathspell Omega och Funeral Mist.

Paketet är minst sagt tilltalande. Och även om jag kanske inte delar varken Erik Danielssons vision om att sträva mot det rena kaoset eller åsikten att de förnyar black metal rent musikaliskt, tycker jag att det här är ett genuint black metal-verk som förtjänar all respekt.

Dessutom lär vi aldrig få se Erik Danielsson i någon morgonsoffa eller dylikt sammanhang inbillar jag mig. Och bara en sån sak förtjänar att premieras. För är det något Erik Danielsson och Watain utstrålar är det integritet och motstånd. Motstånd mot det vi kallar normer, det vi kallar regler och det vi kallar konventioner.

För att citera norrländska Masshysteri:

Varför skulle jag bry mig om att smälta in
Fast det sticker i dina ögon gör mig ingenting
Du kommer ändå alltid att vara blind

Jag vill leva mitt eget liv
Dö min egen död, men allt har sin tid
Du har gått vilse i din sinnesfrid.

Låt dom hata oss, så länge de är rädda.