Rocken har gått baklänges genom historien i mina hörlurar i vår. Allra längst bak går Jon Spencer och Matt Verta-Ray i Heavy Trash. De går så långt bak att basen ställer sig i givakt och sväller av stolthet. Det doftar av 50-tal och rockabilly, kryddat med en rejäl dos av Spencers ylande punkiga coolhet.

Det är mer attityd och kostym än något annat, men jag ser inget nödvändigtvis fel i det. Det svänger ömsom hårt, ömsom mjukt. Som en lyxigare, något mer kontrollerad, amerikansk kusin till hela Voodoo Rhythm-katalogen.

Musik som skulle kunna ackompanjera en resa till en avlägsen bar någonstans längst bort i djupaste Tarantino-land, i närheten av den mexikanska gränsen. I en tid som är idag men på alla vis verkar vara en helt annan. En kärleksfull hyllning till det som flytt.

Gött stökigt sväng i 36 minuter. Med en gnagande känsla av att det skulle sitta bättre med två-tre låtar på en vinylsjua än elva spår i själlöst digitalt format.