Den franska electron är den nya rocken, trots att musikrecensenterna till stor del ignorerar den genren.

Jag tror faktiskt att Emmaboda-arrangören Håkan Karlsson är något på spåren när han konstaterar det här i en DN-intervju. Den franska nyelectro-vågen, med rötterna i Daft Punks första alster, har hittat gott om fans utanför det traditionella dansmusikrummet.

Dessutom tror jag att Håkan Karlsson också sätter fingret på varför jag aldrig fallit för den franska nyelectron så mycket som jag borde ha gjort.

I sina bästa stunder kan åttiotalstidsmaskiner och keytarorgier svänga något hejdlöst fantastiskt bra. Men sen kan det också lätt bli för mycket åttiotalstidsmaskiner och keytarorgier utan tillstymmelse till finess, melodier och andningspauser. Ungefär där hittar vi MSTRKRFT.

Nu har visserligen Alex Puodziukas och Jesse Frederick Keeler rötterna i Kanada, men hej, Kanada är ju trots allt Frankrike-light i många hänseenden, så därför har jag absolut inget problem att putta in dem i fransk-nyelectro-facket. Ungefär där vi hittar de anglo-saxiska genrekollegorna Simian och Ratatat.

Ja. Och så finns förstås Daft Punk med i MSTRKRFT-bilden. Väldigt mycket till och med. För med avstamp i inledande It Ain’t Love är det på flera ställen lätt att tro att det jag egentligen lyssnar på är uppföljaren till Daft Punks Discovery. Eftersom MSTRKFRT dessutom inte tyckte att det räckte med retrofierandet att bara rida lite mer på åttiotalssynt/electrovågen passar de på att återuppliva såväl big beat och breakbeat som hip-house. Överlag är Fist of God på många sätt ett hiphopalbum med maskinparken hämtad från Ed Bangers ljudstall. Rap och nyelectro, vilket gudskelov åtminstone är bättre än rap och nymetall. På gästlistan hinner bekanta namn som Lil’ Mo, Ghostface Killah, N.O.R.E., Freeway och E-40 rappa förbi. Och, tja. Det är sådär inspirerande.

De enda gångerna jag faktiskt vaknar till är dels när John Legend bryter av rapstråket med sin enastående stämma, i sällskap av ett vackert ackordmalande piano, i Heartbreaker och när Jahmal bjuder upp till en house-rundtur av den gamla skolan i Breakaway. Även här med housepiano och utan rap. Överlag verkar MSTRKRFT funka bäst när det inte rappas, när de släpar in ett housepiano i studion och när ordet ”break” på något sätt får finnas med i titeln.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om Fist of God funkar alldeles utmärkt live. Men precis som Patrik konstaterade när han häromdagen recenserade Trouble Funk: bra livemusik behöver inte betyda bra musik på skiva. Ska man tro Martina funkar MSTRKRFT inte särskilt bra live, så de kanske inte ens har det att komma med. Men visst, kan man inte få nog av Simian, Daft Punk, Ratatat, och för den delen en stor del av postpunkgardet, kan det här säkert vara en jättekul upplevelse.

Själv konstaterar jag bara att den franska nyelectron nog är den nya rocken.