Toronto, Kanada. Inte första orten man tänker på när det gäller högkvalitativ postpunk. Pressreleasen är spot on där det konstateras att denna kvintett har mer gemensamt med storstadsslamret i Brooklyn än med tundran i Nordamerika. Och det är inte svårt att dra sådana paralleller.

Till viss del låter DD/MM/YYYY som ett mer utsvävande Yeasayer och en annan del påvisar liknelser med Mae-Shi. Men, och det finns ett stort och fett men här, den stora skillnaden är att i nämnda bands kataloger finns inte denna råa känsla av ett kontrollerat kaos som, utan att frångå de flesta låtstrukturerna, ofta drar ut i improviserade partier. Låter det proggigt? Det är det och samtidigt inte. Det finns ett sammanhängande fokus genom i princip hela skivan, ett nödvändigt fokus.

I’m Still in the Walls är ett utmärkt exempel där delaypedaler, keyboards, irriterande gitarrslingor och en batterist med ett sväng utan dess like drar mot samma mål. Må så vara att det målet inte är topplistor eller världsherravälde, men likafullt ett mål som innebär att bandet hittar hem. Varje gång.

Skivans absoluta fullträff, No Life, är det perfekta giftermålet mellan Crystal Castles och These Arms are Snakes och den lekfulla inställningen som genomsyrar Black Square smittar av sig. Man vill höra mer av den varan, får inte nog.

Dessvärre lider skivan även av en brist i totalt fokus när det gäller fullängdsformatet. Jag, som har ett gigantiskt horn i sidan åt progressiv rock, har redan snuddat vid det ovan och EP-formatet är att föredra i det här fallet. Ljudexcesserna blir i längden för enahanda.