dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Trouble Funk: In Times of Trouble
In Times of Trouble (album, 2×lp) Trouble Funk
1984
T.T.E.D. Records
8/10

Den tjockaste fulfunken

Go-go-funk är genren som skivindustrin aldrig lyckades tämja. Musik som är en så utpräglad liveupplevelse att den aldrig någonsin lyckats anpassas till det korta radio-, LP- eller cd-formatet. Låtar som egentligen bara är långa monstergroove med enkla ramsor designade för att publiken snabbt ska kunna sjunga med.

Trouble Funk är genrens giganter och spelar så vitt jag kan förstå fortfarande regelbundet i omårdet runt Washington, DC. Orten som räknas som go-go-funkens huvudstad. Trouble Funk är bandet som tillsammans med E.U. var närmast att lyckas ta go-go-funken till de bredare massorna. De hade ett par mindre hitar som gavs ut på Sugarhill (Pump Me Up som du kanske hört i Grand Theft Auto: Vice City och Drop the Bomb), men lyssnade kanske lite för mycket på skivbolagens råd. Deras albumkatalog är, vid sidan av de många livealbumen, en spretig historia.

När de spelade in In Times of Trouble hade bandet precis förlorat ett par medlemmar till följd av sjukdomar och olyckor. Men det då i grunden tio man starka bandet, på skivan förstärkt av tre hornblåsare och två kvinnor i kör, pumpar ändå ut föredömligt tjock funk med både svischande och basbubblande synthar, fylligt blås och go-go:ns arsenal av slagverk. Trouble Funk jobbade aldrig med färre än tre man i slagverkssektionen. Hur kan man motstå det?

De två studioinspelade sidorna av den här dubbla vinylen är en skakig blandning. Jag gissar att det är någon felinformerad skivbolagspamp som tyckt att det vore en bra idé att klämma in ett par ballader. Share Your Love är en bedrövlig historia som får mig att sakna möjligheten att radera eller hoppa förbi. Freaky Situation som inleder sida två passerar med ett svagt godkänt för sitt extra lager av ost och funk. Som om en ballad vore vägen att sälja in go-go.

Funk n Roll som avslutar den andra skivan i både en vokal och en instrumental version känns minst lika tveksam som de två balladförsöken. Trouble Funk gör bäst i att hålla sig på baslängdsavstånd från funkrock’n'rollen.

De fyra resternade studiospåren bjuder däremot allt man rimligtvis kan förvänta sig och vilja ha av Trouble Funk och go-go. Låtar som låter mer som svettiga livejam än försök att nå utanför skaran av redan monsterfunkfrälsta. Låtar som via livealbum och samlingar blivit klassiker i sin egen genre, där Good Times och Say What är de starkaste korten i leken.

Det som ändå gör det absolut nödvändigt att jaga fatt på den här dubbelmackan är livealbumet som gömmer sig på den andra skivan. Tre jam som väger in mellan sju och femton minuter där Trouble Funk och den minst 115 kilo tunga frontmannen, sångaren och basisten Tony Fisher visar varför de är genrens, i ordets alla bemärkelser, tjockaste band. En halvtimme ur ett flera timmar långt set inspelat en lördagkväll på hemmaplan i Washington, DC. 30 minuter som lämnar dig flämtande och törstande efter mer.


Say What live i Japan 1988.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2009-08-31 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-04 14:10

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5234

12 kommentarer

Säkert bra! Kommer kollas upp ikväll på Spottit!!

Primal Oregistrerad 2009-08-31 16:30
 

Fanns ju inte på Spottit??? Ta bort den felaktiga länken!?!?!?!?!!??

Primal Oregistrerad 2009-08-31 18:07
 

Ja, okej då. Trouble Funk på Ritz 1988 är topp fem vad gäller bästa konserter.
Alla omkring mig har tröttnat för länge sedan när jag berättar om det.

Som du skriver – det har aldrig fastnat på skiva. Inte ens på YouTube-klipp.
Jag spisar det aldrig. Jag bryr mig inte. Men jag kan bli lite lätt gråtfärdig eller så när jag tänker på det.

Lamont Dozier Oregistrerad 2009-08-31 22:21
 

Alltså, nu vevar jag igång ändå, en sekvens jag skulle vilja se är när personalen lägger ner all serving, alla är så upptagna med att dansa ändå. Hela jävla stadsdelen måste ha släppt allt de hade för händerna och ropat ”Drop The Bomb!”.

Lamont Dozier Oregistrerad 2009-09-01 01:33
 

Prenumererade du på The Face?

Medlem 2009-09-01 06:55
 

Lamont: Jag har ett livealbum inspelat i England 1988. Det är verkligen osannolikt bra. Där tycker jag att det fastnar på skiva. Men visst är det först och främst en där och då-upplevelse. Önskar att jag fått den då.

Alias: Frågar du mig? SVaret är i så fall nej. Läste knappt The Face. Något enstaka nummer kanske. Är The Face nerlagd eller finns den kvar?

Patrik Hamberg Redaktionen 2009-09-01 10:38
 

Alias syftar på en text som Lokko skrev om den konserten.
Den handlade mest om trendängslighet vill jag minnas. Rätt fånigt.

Ja, jag köpte The Face då och då på åttiotalet. Den tidningen (och I-D) var åttiotal mer än något annat. Kände mig aldrig särskilt hipp för det. Tidningen lade ner för några år sedan, fast det var något hot om att den skulle återlanseras för inte så länge sedan.

Lamont Dozier Oregistrerad 2009-09-01 14:17
 

the small face tror jag att den ska heta.

Medlem 2009-09-01 15:23
 

Lokkos text finns faktiskt förevigad på internettet. Den heter Blod, svett & The Face-prenumeranter.

Patrik Hamberg Redaktionen 2009-09-02 16:08
 

Hittade. 1987 var det alltså. Lokko pratar om sig själv och en liten klick människor. Men visst, han kanske upplevde det så. Jag har en annan minnesbild.

Medlem 2009-09-02 17:06
 

Lamont oreggade troll är det bästa som hänt dsc sedan Peterok hoppade av??

Medlem 2009-09-02 18:47
 

[...] In Times of Trouble (album, 2×lp) Trouble Funk [...]

MSTRKRFT "Fist of God" | dagensskiva.com Oregistrerad 2009-09-03 00:00
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig