Det fanns en period då Iron and Wine var på gränsen till ett skällsord. Han var den som fick symbolisera de trötta singer/songwriters som bad oss lyssna på deras eviga kärlekskranka gnällande under en period när genren var som värst. Men Iron and Wine har egentligen aldrig varit en kärlekskrank och gnällig singer/songwriter och med tiden har han skapat sig ett eget utrymme i genren. Han har envist stretat på med sin mjuka framtoning, sina enkla arrangemang och sin viskande röst. Med tiden har produktionen blivit viktigare och låtarna mer melodiösa men i stort håller han det enkelt. Det funkar. Det har gått sju år sedan debutalbumet The Creek Drank the Cradle släpptes och karriären har gått stadigt uppåt sedan dess. Det är inte längre någon som ifrågasätter Iron and Wine. Han finns bara där.

Efter tre fullängdare och otaliga ep:s samlar Sam Beam ihop lösa trådar och ger ut det som inte fått plats på tidigare släpp tillsammans med covers och live-favoriter.

Den första skivan i dubbeln består av heminspelningar och många av spåren påminner om den knastriga och tystlåtna The Creek Drank the Cradle. Här finns flera av Iron and Wines väldigt tidiga alster. Stereolabs Peng 33! har så klart inte originalets tempo men Sam Beam kokar ner en snäll indieskränighet på ett smakfullt sätt. Här finns också en vacker men lite tradig version av The Flaming Lips Waitin’ For a Superman. Such Great Heights – The Postal Service gamla hit – har getts ut tidigare, på singeln med samma namn och är självklart fantastisk.

På Such Great Heights-singeln fanns också The Trapeze Swinger som förekommer på den andra skivan i Around the Well. Den andra skivan innehåller lite mer arbetade låtar inspelade i studio. The Trapeze Swinger är – tillsammans med Belated Promise Ring, God Made the Automobile och Homeward, These Shoes – skriven för det sliskiga kärleksdramat In Good Company. Trots det är det just dessa låtar som är den stora behållningen på den andra skivan i samlingen. Låtarna har mer driv, körer och arrangemang. Något man behöver efter den första skivans enkelhet.

Liksom på The Shepherd’s Dog, Iron and Wines mest välgjorda album hittills, visar den andra delen av samlingen att Iron and Wine inte bara är viskande sängkammarinspelningar. De ständigt upprepade fyra ackorden slagna på en akustisk gitarr sätts i ett sammanhang där de växer till rena poplåtar skapade för helt nya sammanhang. Det är inte Iron and Wine som borde göra covers. Det är andra som borde göra covers på Iron and Wine. Jag hade velat vända på steken. Skapa svängiga och risiga poplåtar av hans akustiska ballader. Även om versionen av New Orders Love Vigilantes är alldeles förträfflig är Iron and Wines musik en källa att plocka från. Någon borde göra det. Men lyssna på det här så länge. Det är alldeles utmärkt.