Det finns ett visst entreprenörshantverk bakom Simian Ghost. Från att ha ägnat sig åt tidvis introvert indierock i Aerial har nu Sebastian Arnström gått mot en mer elektronisk och experimentell ljudbild. Det är en ljudbild som absolut inte ligger hans låtar i fatet. Tvärtom, i detta format framkommer låtstrukturer som tidigare haft lite svårt att […][...]

Ungefär som de tidigare spekulationerna runt Monarchy och deras identiteter fanns det en hel mängd teorier om Silver Columns. En smygcomeback av Erasure alternativt en Bronski Beat-återförening (på Yes and Dance finns ju trots allt en låt med titeln Brow Beaten, vilket på vissa håll tolkades som en ledtråd) var förmodligen de mest populära teorierna. […][...]

Decenniet började med en lättnadens suck. Hysterin över millenieskiftet resulterade inte i jordens undergång utan i en och annan avstannad hiss. 1 januari 2000 var den första dagen på vad som skulle komma att bli världshistoriens värsta decennium, enligt Time Magazine (1350-talets digerdödsoffer skulle kanske argumentera annorlunda). Världen är på väg att gå åt helvete […][...]

Det är egentligen helt jävla omöjligt att lista de bästa skivorna ur ett helt årtionde. Vi gav oss fan på att göra det. Det här är min lista, den sammanställdes för några veckor sedan. Skulle jag ge mig på att göra en ny skulle den antagligen inte se likadan ut. Föga förvånande domineras listan av […][...]

Det har gått snabbt för Cleast Eatwood. Sedan deras ”släpp” av MGMT-cover Electric Feel har deras spellista på Myspace blivit spelad hela 40 000 gånger. Man kan inte annat än att lyfta på hatten och konstatera att covers är ett bra sätt att få ut sin musik i stora vida världen. Men det vore synd […][...]

De har inte riktigt gripigt tag i mitt hjärta lika hårt än men de är likväl där och petar. Men till skillnad från Phoenix som har två händer i ett stadigt grepp så har Two Door Cinema Club än så länge bara ett finger som kittlar lite retande på perikardium (yttre hjärtsäcken). Phoenix har släppt […][...]

Det fanns en period då Iron and Wine var på gränsen till ett skällsord. Han var den som fick symbolisera de trötta singer/songwriters som bad oss lyssna på deras eviga kärlekskranka gnällande under en period när genren var som värst. Men Iron and Wine har egentligen aldrig varit en kärlekskrank och gnällig singer/songwriter och med […][...]

Junior Boys nya skiva är blandade känslor för mig. Vissa låtar är jättetråkiga där trumkompet endast består av en bastrumma som går på jämna taktslag. Detta blir riktigt enerverande efter bara några sekunder. Men så finns det de låtar där rytmerna är lite mer utforskande och det riktigt svänger. Skivan innefattar sju låtar varav tre […][...]

Ibland bara hittar man saker. Ibland är de där sakerna musik. Ibland bara hittar man musik. Jag gillar att ramla på saker. Som jag gjorde med Owl City, eller Adam Young som mannen bakom det hela heter, och ep:n Of June som kom för två år sedan. Så snart som efter sommaren släpper han faktiskt […][...]