Jag har följt Iron and Wine sedan debuten The Creek Drank the Cradle och var det någon som jublade när han började bygga på och ut sitt sound så var det jag. När han häromåret gjorde bokslut över sin första tid i branschen lade han grunden till ett avstamp för en ny kreativ period. Det […][...]

Det var redan för tre år sedan som Mikael Jorgensen spelade in albumet tillsammans med Greg O’Keefe i Chicago. All Is Golden släpptes i våras. I Pronto verkar det mesta ta tid. Tid som istället läggs på alla andra band som Jorgenson och hans vänner spelar med. Jorgensen spelar till vardags med Wilco och hans […][...]

Det fanns en period då Iron and Wine var på gränsen till ett skällsord. Han var den som fick symbolisera de trötta singer/songwriters som bad oss lyssna på deras eviga kärlekskranka gnällande under en period när genren var som värst. Men Iron and Wine har egentligen aldrig varit en kärlekskrank och gnällig singer/songwriter och med […][...]

Låtlistan på samlingen Dark Was the Night gör mig lätt illamående. Nog visste jag att mitt musiklyssnande var förutsägbart, men snälla, låt mig vara. Här finns Yo La Tengo, The New Pornographers, Bon Iver, Gillian Welch, Andrew Bird och Grizzly Bear. Trettioen låtar till största delen amerikansk storbolagsindie. Bekväm, hyfsat slätrakad svenneamericana och akademikerrock. Allt […][...]

Till en början känns Carried to Dust lågmäld och dammig. Det föreligger en risk att den kommer stå lika mycket på hyllan som Garden Ruin, som när man tittar i backspegeln inte var alls så stark som jag gärna ville tro. Efter hand inser jag dock vilken jävla fullträff albumet är. Om Garden Ruin var […][...]

Redan förstaspåret på skivan med enordstiteln Songbook indikerar att det här inte handlar om några simpla korta låtnamn här inte. Nej, det är tungvrickare och nästan hela berättelser för hela slanten (nästan); Home as a Romanticized Concept Where Everyone Loves You Always and Forever, A Sad Country Ballad for a Tired Superhero, A Hymn for […][...]

Redan på Our Endless Numbered Days hade Sam Beam lämnat treackordsballaderna inspelade i vardagsrummet för mer sofistikerad folk. Fortfarande enkel och lågmäld men rikare utsmyckad och med mer finess. The Shepherd’s Dog är hans mest ambitiösa album hittills. Det finns en skillnad mellan den kille som så många gånger besökt Sverige, ensam med sin gitarr, […][...]