Debuten för tre år sedan byggde ett svävande universum fullt av trollkarlar, magiska urkvinnor, snabba hästar, månar och rituella trumkörer. Allt komprimerat på en liten disk. Natasha Kahns skapelse blev då uppskattad i många läger men också förlöjligad för sina scenkostymer och förkastad som billig Kate Bush-kopia.
Kan hända att Bat for Lashes fysiska utseende tar sig form av en reinkarnation av speciellt hängivna Grateful Dead-fans från det tidiga 70-talet, komplett med pannband och batikplagg med fastsatta fjädrar. Vaddådå?
Kan hända att Bat for Lashes står på jättarnas axlar och hämtar inspiration från sina föregångna hjältinnor.

Fur and Gold var ett fantastiskt album som fortfarande är lika bra. Two Suns har nu varit med i några månader och det är fel att säga att den växer. För mig satt den ögonblickligen som en smäck. Hela skivan går som en flodvåg genom ett perfekt landskap, där susar i säven och den bisarra underjorden möts. Skivan byggs upp sång efter sång. Bat for Lashes är extra bra då melodin stegrar, rullar mot upplösningen, som på Siren Song där rösten stiger och stiger på samma sätt som pianot gör i Good Love. Det finns inte ett dött spår och som en entitet går spåren på Two Suns in i varandra. Teman som dualism och karaktären Pearl som dyker upp här och där smälter in.

Det kanske är en fråga om att älska eller hata men det går inte att komma undan faktumet att Bat for Lashes är oerhört kompetenta förridare för musik som är bombastisk snarare än trivial, hjärtslitande och ömsint. Det sista spåret The Big Sleep gästas av Scott Walker.