Jag har följt Iron and Wine sedan debuten The Creek Drank the Cradle och var det någon som jublade när han började bygga på och ut sitt sound så var det jag. När han häromåret gjorde bokslut över sin första tid i branschen lade han grunden till ett avstamp för en ny kreativ period. Det […][...]

Det fanns en period då Iron and Wine var på gränsen till ett skällsord. Han var den som fick symbolisera de trötta singer/songwriters som bad oss lyssna på deras eviga kärlekskranka gnällande under en period när genren var som värst. Men Iron and Wine har egentligen aldrig varit en kärlekskrank och gnällig singer/songwriter och med […][...]

Till en början känns Carried to Dust lågmäld och dammig. Det föreligger en risk att den kommer stå lika mycket på hyllan som Garden Ruin, som när man tittar i backspegeln inte var alls så stark som jag gärna ville tro. Efter hand inser jag dock vilken jävla fullträff albumet är. Om Garden Ruin var […][...]

Okej, jag kanske är lite sen med att sammanfatta 2007 års bästa. Redaktionen, läsarna och flera av mina redaktionskollegor har ju redan gjort det. Men saliga äro de saktmodiga. Här kommer elva punkter av det jag tycker var riktigt bra förra året. Dessutom en bonus med vad som ska bli bra med 2008. Allt är […][...]

Redan på Our Endless Numbered Days hade Sam Beam lämnat treackordsballaderna inspelade i vardagsrummet för mer sofistikerad folk. Fortfarande enkel och lågmäld men rikare utsmyckad och med mer finess. The Shepherd’s Dog är hans mest ambitiösa album hittills. Det finns en skillnad mellan den kille som så många gånger besökt Sverige, ensam med sin gitarr, […][...]

Bland murgrönelindade mickstativ och framför en backdrop som ständigt skiftar färg och motiv står Joey Burns tillsammans med Sam Beam och framför ”Red Dust” från Calexicos och Iron & Wines gemensamma släpp ”In the Reins”. Iron & Wine inledde konserten i Göteborg i tisdags med sina stillsamma treackordsballader ackompanjerad av ett blygt band. Satsningen till […][...]

Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer. […][...]