Här och där skär det, ibland skramlar det till, ofta skakar det. Little Goes A Long Way är en spännande skiva, vinglandes kring i gränslandet mellan ryckig indie och mer tam folkpop. Inledande We Are All Different pockar direkt på uppmärksamhet med start-stopp-rytmer och hetsiga klaviatur. Kristoffer Ragnstam och hans Harbour Heads borde definitivt vara […][...]

Det är snart tio år sedan debuten Great Lake Swimmers och bandet med samma namn låter märkligt oförändrat. Med femte albumet New Wild Everywhere är Great Lake Swimmers så där säreget långsamma återigen. I spåret New Wild Everywhere, med högljudda element och sing-a-long-melodi, hasar det sig nästan fram. Och kanske därför så känns albumet långt. […][...]

För några veckor sedan släppte Andrew Bird albumet Break It Yourself. Med fiolen och rösten tar han popmusiken från en konstutställning på Guggenheim i New York till en lada i Illinois. I öppningstonerna till Bowerbirds The Clearing finns mycket av Andrew Birds ljudlandskap och tilltal. Men där Bird är skarp och har udd, flyter Bowerbirds […][...]

Det finns ingenting som har varit så bra för Damien Jurado som Richard Swift. Jag skriker fortfarande ”fy fan vad bra!” när trummorna hamrar igång Arkansas på förra skivan Saint Bartlett och jag skriker ”fy fan vad bra!” när jag för första gången hör Jurado inleda Working Titles med You could mess with my life […][...]

Man kan tänka sig att namnet är väl betänkt. Little Gang är en samling musiker verksamma på många håll, och gästar gör ännu fler bekanta och obekanta. Ändå smälter Half of Everything tämtligen väl samman, i motsats till vad man kunnat ana. Det hålls kort, mörktonat och relativt lågmält. Det bör också konstateras att det […][...]

Beware som släpptes för två år sedan var för mig en väg tillbaka till Bonnie ‘Prince’ Billy. Att se honom i den vevan, med stort band och stora gester, var en välkommen förflyttning från det vaggande och vackra. Det var aldrig brötigt men det var högt, stort och mycket. Sen släppte han The Wonder Show […][...]

Jag lyssnade ytterst lite på Fionn Regans förra album The Shadow of an Empire och fina debuten The End of History var hela fem år sedan den kom. Men det är inte bara för att det var längesen jag lyssnade på Regans musik som det här känns lite obekant. Han har utvecklat ett sound som […][...]

Efter några veckor med Gillian Welch och David Rawlings återkomst i rampljuset tar det lite tid att vänja sig vid Trevor Moss och Hannah-Lous stämsång. De är samspelta, men inte helt. Istället för att lyssna på varandra vill båda höras. På inledande Spin Me a Rhyme tar de i som om det inte finns någon […][...]

Det var inte förrän på fjärde fullängdaren The Living and the Dead som Jolie Holland började se sig omkring. Hon lyfta blicken från gitarren, slutade sura och gjorde ett ganska lättillgängligt, men fortfarande mörkt, album. Jag vet inte varför jag var så lyrisk när det kom men nu i efterhand kan jag konstatera att jag […][...]

Jag lyssnade igenom So Beautiful or So What när den kom ut i april, men den passerade mest förbi. Vem behöver ett nytt album av Paul Simon 2011? Jag tydligen. Det är sommaren tror jag. Sommaren och hoppet om semestern som lockar fram ett behov av enkla melodier och toner. Jag säger enkla, för det […][...]