För drygt två veckor sedan startades en av många ”lista de 100 bästa”-listorna som passerat revy i dagensskivas forum sedan starten. Den här gången handlade det om Bra samplingar i bra låtar, särskilt med fokus på soul, funk, disco och hiphop.

Det fick mig, förutom nöjet att åter stifta bekantskap med mycket musik man snudd på glömt bort, att fundera på vilka tre låtar jag skulle placera i topp om det handlar om låtar som betytt mest för samplandet i sig som, tja, kalla det teknik. Konstform.

Högst i listan som forumet satte samman placerade sig Sugar Hill Gang och deras återanvändning av Chics mästerliga Good Times i låten som inte bara satte samplandet utan också hiphopen på någon slags allmänhetsmedvetande utanför kvarterat runt hörnet. Och utan att jag tänkt klart på hur min topp-tre skulle se ut i det här sammanhanget har Rapper’s Delight definitivt en välförtjänt pallplacering. Det var ju på sätt och vis här det började.

Däremot skulle jag inte dela ut den ädlaste valören till hiphoptrion. Det är till och med två låtar som hamnar före.

Vi vrider fram klockan lite mer än ett halvt årtionde. Till 1987. Och ett helt nytt kapitel i samplandets historia.

Eric B & Rakim har precis hunnit använda Bobby Byrds I Know You Got Soul till sin egen låt med samma namn och öppnar på sätt dammportarna för den musik som skulle komma att dominera en stor del av hiphopproducenternas vinyljagande de kommande åren: ursprungsfunken, med James Browns otaliga produktioner som främsta ledstjärna. En sampling som dessutom återuppväckte intresset för funken som genre (samma kulturgärning som Gang Starr och Stetsasonic skulle göra för jazzen kort efteråt).

Men det som mest förknippas med Eric B & Rakim, förutom de hysteriskt överdrivna guldkedjorna, är trots allt när duon förvandlade Dennis Edwards Don’t Look Any Further till Paid in Full. En klassiker helt på egen hand. Men det är när Jonathan More och Matt Black, två nykläckta DJ:s från England som tillsammans kallar sig Coldcut, som det börjar hända grejer. Där samplande för det mesta tidigare handlat om att hitta ett schysst break och sedan (mest) rappa över det blev samplingsmöjligheten en orkester i sin egen rätt. De kastade ljud, musik och andra infall omkring sig och dränkte snudd på Paid in Full:s förhållandevis strippade originalkostym.

Men det var när de båda brittiska gruppera A.R. Kane och Colourbox föstes samman till ensingelprojektet M|A|R|R|S som samplandets möjligheter verkligen, såväl kreativt som kommersiellt, togs till helt nya höjder. I Pump Up the Volume var samplande varken en krydda eller en grund. Det var alltihop. En enda klippåklistra-fest som visade vad som gick att göra och som är grunden för mycket av den musik som skapats sedan dess, inte minst Avalanches hyllade Since I Left You.

Dessa tre låtar hade säkerligen också ett stort inflytande på Robert Del Naja, Grant Marshall och Andrew Vowels när de 1988 omvandlade sitt sound system The Wild Bunch till musikskapande kollektivet Massive Attack. När vi sedan kommer fram till 1991 slår deras klassiska och banbrytande debutalbum Blue Lines ner som en bomb i mitt musiklyssnarliv – på samma sätt som Paid in Full och Pump Up the Volume gjort några år tidigare. I samtliga fall handlade det om musik som inte lät som något annat jag – och många andra – hört tidigare. Och precis som föregångarna M|A|R|R|S och Coldcut hade trion en outsinlig instrumentalbank att ta till genom den musik som getts ut i årtionden dessförinnan. Och få har använt samplandet lika konsekvent snygg och själfullt som Massive Attack, och producenten Cameron McVey, gjorde på Blue Lines.

Nu tycks Rapster Records ha bestämt sig för att göra om det de gjorde med Daft Punk 2007: att samla originallåtarna bakom samplingarna (även om Rapster i fallet Daft Punk begick snudd på tjänstefel genom att inte inkludera Barry Manilow Who’s Been Sleeping in My Bed?). En titt på omslaget till Protected (Massive Samples) ger en ledtråd om att det här inte handlar om en resa genom Massive Attacks karriär. Nej, fokus ligger nästan helt och hållet på Blue Lines (undantaget debutsingeln Any Love).

Inte förvånande är det en timmes sällskap av för det mesta otroligt bra musik, som visar på fingerkänsligheten hos Massive Attack när de skapade sitt debutalbum. En tio låtars finmejslad dekokt bestående av idolbilder på några av soulens och funkens stora.

Här finns låtarna jag jagade mig själv blå för att få tag i i början av nittiotalet, som Wally Badarous Mambo och Isaac Hayes mäktiga soultsunami Ike’s Mood. Här finns låtarna som Massive Attack tog det mesta och bästa från och sedan skapade något som sopade banan med originalet, som Billy Cobhams Stratus (Safe From Harm är fortfarande så jävla mäktig). Här finns låtarna som Massive Attack körde rakt av, samplingen och coverversionen av William DeVaughns Be Thankful for What You’ve Got, och låtarna där bara några få, men viktiga, sekunder letade sig in på Blue Lines, som The Blackbyrds Rock Creek Park. Avslutningsvis finns här också beviset på att originalet i många fall trots allt slår återanvändningen – Massive Attacks cover av Any Love har rätt långt kvar till Rufus och Chaka Khans original.

Finemanggrejer hela vägen, kort sagt, även om det är lite förvånande att ingen av låtarna som samplades till Unfinished Sympathy finns med.

Men trots det kan jag inte riktigt se vem den här samlingen är till för. Hade den kommit i samband med Blue Lines hade jag sprungit och köpt den i samma stund som jag hörde talas om den. Men det var å andra sidan en tid före internet och möjlighet att, lagligt eller olagligt, få tag i det mesta, samtidigt som information om samplingsanvändande var avsevärt mycket längre än en googlesökning bort. Visst är det bekvämt att få alla låtarna samlade på ett ställe, men det rör sig knappast om låtar som inte går att hitta någon annanstans.

Men framförallt tror jag att min invändning mot skivan mest grundar sig i att, tja, jag lyssnar på substitutet. Att jag hela tiden måste hindra mig själv från att gå och plocka fram originalskivan och lyssna på musiken som den ska låta.

För den äganderätt som ursprungsartisterna må ha haft på låtarna har sedan 1991 övergått till Massive Attack. Blue Lines har blivit originalet.

Samplingssidan vinner igen.