Bricolage är ett indiepopband från Glasgow. Deras största förebilder heter saker som Orange Juice, Josef K och Fire Engines, och deras debutalbum är producerat av salig Steve Lironi från legendariska post-punkarna Altered Images. Löjligt bra förutsättningar som dessa borgar för en löjligt hög kvalitetsnivå, men när referenserna är så skivsamlarporriga som i det här fallet är det lätt att inbilla sig att det låter bättre än vad det gör. Men, kalla mig lättköpt: jäklar i min låda, vad det här är bra!

Här rör det sig nämligen om ett band med en en melodikänsla så odiskutabel att inga överdrivna associationsmöjligheter i världen kan dölja deras förmåga till att skriva fulländande poplåtar så som de har låtit de senaste 50 åren. I Bricolages fall handlar det om anorakar snarare än stilrena kostymer, men hantverket går inte att ta fel på. Det här är killar med koll på läget.

För visst, den makalösa första singeln Footsteps låter så mycket Postcard att det nästan blir parodiskt. Och jodå, man kan fnissa åt Hal Blaine-trummorna i det obligatoriska Be My Baby-introt (A Terrible Souvenir). Och, tro det eller ej, i inledande Bayonets finns det till och med en kör som skanderar ”nothing changes”. Men att återanvända med finess är så otroligt mycket bättre än att vara nyskapande för sakens skull. Då riskerar det att bli ett enda stort Kleerup av det hela, och ve den som drabbas av det ödet.

Nej, jag älskar Bricolage för deras skamlösa återanvändande av allt bra med det brittiska 80-talet. Jag älskar deras jangliga gitarrer, deras nervösa trummande och deras enorma Edwyn Collins-komplex. För det är ju faktiskt så att kvalitet, välmaskerad eller ej, aldrig går ur tiden.