Recension

Dark Was the Night (album, 2×mp3) Samling: 2009; 4AD/Playground; 7/10

Guldklimpar i mörk natt

Lyssna

Spotify

Externa länkar

MySpace: Lyssna på några av spåren här

Etiketter

Sök efter skivan

Låtlistan på samlingen Dark Was the Night gör mig lätt illamående. Nog visste jag att mitt musiklyssnande var förutsägbart, men snälla, låt mig vara. Här finns Yo La Tengo, The New Pornographers, Bon Iver, Gillian Welch, Andrew Bird och Grizzly Bear. Trettioen låtar till största delen amerikansk storbolagsindie. Bekväm, hyfsat slätrakad svenneamericana och akademikerrock. Allt för en god sak. Så jag sväljer stoltheten och hittar guldklimparna.

Sedan 1990 har Red Hot Organization nästan tjugo gånger gett ut samlingar där förtjänsten går till kampen mot HIV och AIDS. I år är det brorsorna Aaron och Bryce Dessner från The National som har producerat samlingen och de flesta av de medverkande artisterna tillhör samma genre.

Samlingen består nästan till hälften av tolkningar av andras verk. Andrew Bird gör en rysligt bra tolkning av The Handsome Familys The Giant of Illinois medans Cat Powers knastertorra Amazing Grace är precis så tråkig som det låter. Hon hade hellre fått skicka med Dark End of the Street från senaste covers-EP:n.

Dark Was the Night är i stort en blandning av högt och lågt. Visst är det fantastiskt med ett livstecken från Gillian Welch men något mer spännande än en duett med Conor Oberst på gamla Lua hade varit tilltalande. Däremot gör Grizzly Bear och Feist tillsammans en tanig komposition större än de ingående delarna i Service Bell och The Decemberists Sleepless är ett nästan åtta minuter långt stycke där Colin Meloy gör det han gör bäst – en berättarballad. Men The New Pornographers tolkning av Destroyers Hey, Snow White är, trots Neko Case sedvanligt starka insats, en stompig och skrikig historia.

Det finns några fler som är värda att nämna i sammanhanget. Bon Iver bidrar med två spår, varav ett är ett sagolikt verk tillsammans med Aaron Dessner. Big Red Machine är på Justin Vernon-vis byggd i lager med ett monotont, långsamt växlande ackompanjemang. Yeasayer vågar sticka ut från de skönsjungandes skara med Tightrope och Dirty Projectors och David Byrne gör så klart sin helt egna grej i Knotty Pine.

Jag ska inte trötta er med en total genomgång av de trettioen spåren men ge samlingen en lyssning. Här finns definitivt en del att hämta, trots den förutsägbara sammansättningen. Och det är ju för en god sak.

The National So Far Around the Bend

Yeasayer Tightrope

Andrew Bird The Giant of Illinois

My Brightest Diamond Feeling Good

My Morning Jacket El Caporal

Maria Gustafsson

Publicerad: 2009-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-02-26 10:39

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4975

13 kommentarer

börja röra dig i en riktning. du står ju helt stilla medan musiken rör sig saakta, saakta förbi dig. har du ingen vilja att utforska; är du en produktplacerares dröm; som går att läsa likt en öppen bok och helt utan initativ -teknokratiskt fyrkantig och konservativ.

Medlem 2009-02-25 00:29

Yeasayer låten på den här skivan är fantastisk. Bra recension annars, och väldigt bra artisturval på skivan, även om jag också känner att det blev lite förutsägbart utifrån vad jag gillar.

airportline.blogspot.com

Patrik Oregistrerad 2009-02-25 00:40

Ã–ppet mål när du inleder med ett försvarstal. Måste vara jobbigt att behöva försvara sin musiksmak och vara rädd för att inte vara tillräckligt udda. Våga kom ut! Våga erkänn att du säkert lyssnar på Tracks varje lördag i smyg!

Medlem 2009-02-25 08:55

Och Primal kan vÃ¦l fÃ¸rsÃ¸ka sluta vara så Ã¸verspÃ¦nt pretentiÃ¸s, påklistrat kreativ och inte låta så tydligt framgå hur många gånger 1984 lÃ¦sts på gissningsvis pojkrummet.
Tack Maria, utmÃ¦rkt skrivet. Men José Gonzalez Ã¦r med, kommentar?

CrÃ¨me de cassis Oregistrerad 2009-02-25 09:47

Primal, som avgudar 80-tals boogierawk som Primal Scream klagar på andras smak? Humor!!!

Stålis Oregistrerad 2009-02-25 11:39

Skivor med blandade artister utan ett tema är sämre sortens skivor, hur bra artister och låtar det än är. Iaf jag tappar stämningen ett regelrätt album kan förmedla när det spelas i sin helhet (är man en sån som fingrar och kletar och knappar på fjärrkontrollen för att bara spela hits hela tiden går det väl dock bra antar jag)
Och hur ska man med gott samvete placera dom i skivhyllan? Bakom några andra, bland dammtussarna, brevid det där Pulp Fiction-soundtracket man köpte -95?
Bra skrivet iaf Maria

sundet Oregistrerad 2009-02-25 13:12

du skriver att du inte ska trötta ut mig Maria…
Det gör du tyvärr redan efter första raden!
tröttsam läsning

korven Oregistrerad 2009-02-25 14:10

Samlingsskivor med blandade artister är något som får ligga i bilen och repas lite lätt efter ovarsamt hanterande med den andra handen på ratten. I närheten av någon skivhylla hör de dock inte hemma. Alls. Någonsin.

Rumpelstiltskin Oregistrerad 2009-02-25 16:58

jag har aldrig läst 1984 och mitt nick är en hommage till den tid som flytt; allt det vatten som runnit under broarna.

Medlem 2009-02-25 18:46

Det tröttar ut mig att folk som lyssnar på den här typen av musik alltid måste ursäkta sig för den. (Dvs. i stort sett varje recensent, eftersom alla dessa artister nästan alltid får höga betyg när nya alster släpps) OK, den är kanske lite väl medelklassvit den här musiken, men kom igen!!! Vi är ju så gott som alla jävligt medelklassvita i detta gudsförgätna land. Och det finns fan så mycket mer konservativ och stillastående musik än indieamericanan som bjuds här, men de genrernas publik hörs sällan ursäkta sig för sin musiksmak.

medelklassunge Oregistrerad 2009-03-10 22:17

sällan man läser så vettiga kommentarer på nätet. faktiskt. och väldigt sant medelklassunge, varför ursäkta sig, bara för att man lyssnar på musik som faktiskt anses vara bra?

lindh Oregistrerad 2009-06-13 14:53

[...] rädda att hamna. Det väletablerade, erfarna brooklynbandet som spelar in i en garagestudio och sätter samman samlingar med gräddan av väletablerade, korrekta brooklynband hamnar någonstans mellan indiepubliken och [...]

The National "High Violet" | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-05-16 15:40

Tycker den här skivan är fantastisk. Andrew Birds tolkning av The Giant of Illinois är helt fantastisk. Inte lika bra som orginalet. Men den gre mig rysningar över hela kroppen. Bara den låten gör skivan till en ”must buy!”.
Tycker att det finns en mängd massa låtar på skivan som håller riktigt hög klass.

Niz Oregistrerad 2010-06-24 10:21

48 timmar