De kamelliknande bröderna David-Ivar och André Herman Düne släppte för tre år sen, tillsammans med trummisen Neman, det underbara albumet ”Mas Cambios”. Den lediga antifolkpopen med rötter i Frankrike, Schweiz och Sverige passerade hyfsat obemärkt.

Sedan ”Mas Cambios” har gruppen knappast levt på pucklarna utan agerat kompband på kanadensiska Julie Doirons ”Goodnight Nobody” och spelat på ett par av låtarna på Kimya Dawsons ”Hidden Vagenda”. Två av förra årets vackraste album. De har hela tiden fortsatt mangla ut skivor solo och i otaliga konstellationer. David-Ivar gav förra året ut albumet ”Ya Ya” med samma koncept som gruppens skivor och gör även musik under namnet Yayahoni. André kallar sig ibland Ben Haschish och har gjort skivor med bland andra Turner Cody. På några år har de framställt minst ett femtiotal produktioner. Minst. ”Not on Top” är den senaste fullängdaren under namnet Herman Düne. Moderbandet.

Varannan låt på ”Not on Top” är signerad David-Ivar och varannan André. Julie Doiron körar och spelar bas och ukelele. Doirons stämma följer bröderna genom låtarna. En liten, liten bit efter. Den bit som skildrar ett samspel och ger den totalt avslappnade och dryga känsla som bara ett par killar som ser ut som kameler kan uppnå. Herman Düne är tung, slö och ruffig pop som luktar rökelse och hasar omkring i ett par marockanska spetsiga lofi-tofflor.

När David-Ivars låtar handlar om komplicerad kärlek och fokuserar på melodier är André mer lågmäld och det är han som står för den största behållningen på skivan. Smygande, slött och fundersamt som i ”Slow Century” och ”Good For No One”. André vaknar varje dag, i olika städer, med samma fläckar på kläderna. Han flyttar till Florida och blir den gamle killen på trummor i bandet. André har enligt ”Eleven Stones” knallat runt kvarteret ett par gånger. Som upplysning till kommande flickvänner.

”Not on Top” är en trettioårskris. David-Ivar reflekterar kring att det verkligen var femton år sen hans liv förändrades genom ”Nevermind”. Han har fyllt tjugosju och är inte på topp. Han duger inte till något. Eller till någon. En tanke som kan bli tröttsam men som levereras med sådan charm att den här skivan gärna får ackompanjera eventuell kommande trettioårskris. Över huvud taget kommer den här skivan likt ”Mas Cambios” spelas flitigt när jag känner mig trött och tråkig och hasar omkring i slitna tofflor. Doirons medverkan får mig att vänta otåligt på uppföljaren till ”Goodnight Nobody”. För uppföljaren till ”Not on Top”, med takten bröderna Herman Düne ger ut skivor i, lär inte vänta på sig.