Här och där skär det, ibland skramlar det till, ofta skakar det. Little Goes A Long Way är en spännande skiva, vinglandes kring i gränslandet mellan ryckig indie och mer tam folkpop. Inledande We Are All Different pockar direkt på uppmärksamhet med start-stopp-rytmer och hetsiga klaviatur. Kristoffer Ragnstam och hans Harbour Heads borde definitivt vara […][...]

Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer. Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding […][...]

Jag romantiserar ett minne från Arvikafestivalen 2009 när jag inte riktigt orkade se Jenny Wilson. Det var Hardships!-turnén och även om jag gillade skivan hade den aldrig riktigt fastnat. Det hade regnat på dagen och när det äntligen klarnat upp ville jag, lite trött och grinig, mest hänga i något öltält istället. Så vi vände […][...]

Kanske säger det alldeles för mycket om min person att jag efter första genomlyssningen av Karunegala stod som vad som mest kan liknas vid ett mentalt frågetecken. Småpunkig rock på svenska med lite lätt småproggiga drag. Villigt erkänner jag att Fulmakten inte låter som så mycket annat som jag hört på sistone, om ens som […][...]

Redan från debuten Top Quality Bones and a Little Terrorist har Britta Persson gjort smått dansant pop långt från den singasonga genombrottet lovade. På tredje albumet Current Affair Medium Rare levererar Persson fortfarande en stabilt melodiös pop med körer och ett tungt fundament. Tillsammans med Per Nordmark och Mathias Oldén har Britta Persson gjort ett […][...]

Har du en förvirrad och rådvill vän som ”lyssnar på lite allt möjligt” och inte gärna lägger ner för många riksdaler på en skiva utan vill ha valuta för pengarna? Om den personen en dag frågar dig om en skivrekommendation så verkar det på ytan som om det här är det perfekta albumet. Jag är […][...]

Det var för tidigt. I våras när Hat Music ramlade ner från hyllan var det lite för tidigt. Vindarna var för kalla och kobbarna var för obefolkade. Nu när sommarregnen torkar i sommarsolen låter det så mycket bättre. Det är något väldigt klassiskt över Nils Berg och hans orkester The Stoner. Det är vacker blå […][...]

Första tanken är att Laleh lagt prinsessan på hyllan. Det är det seriösa förstahandsintrycket som leder tankarna dit. Men efter en snabb tillbakablick ger jag mig själv omläxa. Okej, förra skivan från 2006 hette Prinsessor. Minnet av Laleh på en konsert för ett par år sedan gav mig dessutom samma sagoassociationer. Men på skiva har […][...]

Det är väl för väl att Frida Hyvönen har med sig helt band den här gången. Asketiska bankanden på pianon och ylsång känns inte så spännande. Nej, med till Jari Haapalainen plockade Hyvönen trummisen Tammy Karlsson, cellisten och basisten Linnea Olsson och keyboardisten Ida Lundén som bland annat spelat med Blood Music och The Plan. […][...]

Jag fick till att börja med inte riktigt pli på Talita Koum. Ständigt slank den en ur händerna. Uppfriskande, men samtidigt en aning irriterande. Att hitta någon genomgående röd tråd är komplicerat. Där ett tivolipiano, här den där evinnerliga postpunksdiscohihaten, och i hörnet en cello. Det skulle vara så enkelt att bara avsky Flying Isle. […][...]