För några år sedan, fem var det visst, skrev jag om albumet Kill Them With Kindness. Bandet, Headlights, var ett sånt där välskolat collegeband med lugg. De hade kvaliteter långt utöver det vanliga och det är lite synd att jag aldrig lyssnat på dem sen dess, trots att de gett ut ett gäng plattor. Det […][...]

En av förra årets guldklimpar, som jag upptäckt så där lite i efterhand, är kanadensiska Daniel, Fred & Julies självbetitlade album som släpptes i december. Julie Doiron har slagit sig ihop med de två andra indierävarna, Daniel Romano och Fred Squire, och på klassiskt vardagsrumsmanér och med hjälp av ett par akustiska gitarrer, spelat in […][...]

Bara ett par dagar kvar, sedan är denna fullkomligt vedervärdiga månad slut. Tacka fan för det. Se nedanstående låtar som en slags förfest. Wyo Stars Basuco Spells (12″) dLTD Art fortsätter ge ut galet kvalitativ musik och höjer ribban ytterligare med Wyo Stars. Nya tolvtummaren Basuco Stars är en punkigt proggig gryta där lika delar […][...]

Ju mer jag grävde i skivhögar, backar och hårddiskar gjorde sig musikminnena påminda. Musikhändelser som sammanfattar mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Där låg I Am Trying to Break Your Heart-dokumentären och surade i ett hörn. Minnet av att gå hem från jobbet dagen då Elliott Smith dog dök upp och tvingades bort. Gången […][...]

Det finns något så oerhört bekant över Slow Club. Förutom att de låter som ett helt vanligt engelskt popband så finns det något i sättet Charles Watson och Rebecca Taylor turas om att sjunga. Sättet det inte går att bara lyssna på musiken och strunta i orden. De naiva och uppriktiga texterna. Sättet låtarna byggs […][...]

En grej som är fullkomligt oförlåtlig är när alternativa, långluggade sångerskor med raspig röst kastar in en sång på franska på sina album. Det finns inget mer förutsägbart och fantasilöst. Ja, jag vet att både Julie Doiron och Feist är från Kanada men det är ingen ursäkt. Det blir bara dåligt och sökt. Därför svär […][...]

Den 24:e mars släpper Julie Doiron I Can Wonder What You Did With Your Day på Jagjaguwar. Videon till Heavy Snow finns ute och på hennes MySpace finns spåret Consolation Prize. Att döma av de båda släppta spåren är det ett fylligare och skränigare sound hon presenterar på nya albumet. Vid en första anblick trodde […][...]

Det är över tio år sedan kanadensiska Eric's Trip splittrades och Julie Doiron startade sin solokarriär. Det är två år sedan hon släppte sitt senaste album, ”Goodnight Nobody”, som oförklarligt bitit sig fast i framkanten av min skivsamling. Julie Doiron gör ganska anspråkslös musik. Man får leta länge efter melodier och hookar. Låtarna är ofta […][...]

Det myller av cd-skivor som pryder merchandisebordet vid en Herman Düne-spelning är av sällan skådat slag. De svenskättade bröderna David-Ivar och André, två tredjedelar av Herman Düne, spottar ur sig musik både på egen hand och tillsammans. David-Ivar Herman Düne, bosatt i Paris, har bland annat släppt albumet ”Ya-Ya”, ett namn han använder som alias […][...]

För mig var fantastiska ”Catalpa” och ”Escondida” bättre i teorin än i verkligheten. Jag sa att jag lyssnade på dem mer än jag gjorde. Jag blev fruktansvärt irriterad på att maxa volymen för att höra melodierna att jag hellre lyssnade på, de just då, mer självklara Feist och Julie Doiron. Samtidigt visste jag att Jolie […][...]