Hur känns det nu när du skrivit din sista recension på dagensskiva.com? Tomt, så klart. När jag skulle förhandslyssna på M. Ward idag tog jag på recensentöronen. Sen kom jag på att jag inte behövde. Det var både skönt och lite tråkigt. Det blev 309 recensioner till slut. Vilken recension minns du bäst? Min första, […][...]

Det var inte förrän på fjärde fullängdaren The Living and the Dead som Jolie Holland började se sig omkring. Hon lyfta blicken från gitarren, slutade sura och gjorde ett ganska lättillgängligt, men fortfarande mörkt, album. Jag vet inte varför jag var så lyrisk när det kom men nu i efterhand kan jag konstatera att jag […][...]

Det är alltid nånting som är nytt när Herman Dune släpper en skiva. De börjar ständigt om. Endera har de sparkat en bandmedlem eller så har de plockat bort prïckarna över u. I och med Strange Moosic har de startat skivbolag. Ett bolag som heter just Strange Music och håller till under City Slang. I […][...]

En av förra årets guldklimpar, som jag upptäckt så där lite i efterhand, är kanadensiska Daniel, Fred & Julies självbetitlade album som släpptes i december. Julie Doiron har slagit sig ihop med de två andra indierävarna, Daniel Romano och Fred Squire, och på klassiskt vardagsrumsmanér och med hjälp av ett par akustiska gitarrer, spelat in […][...]

Ju mer jag grävde i skivhögar, backar och hårddiskar gjorde sig musikminnena påminda. Musikhändelser som sammanfattar mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Där låg I Am Trying to Break Your Heart-dokumentären och surade i ett hörn. Minnet av att gå hem från jobbet dagen då Elliott Smith dog dök upp och tvingades bort. Gången […][...]

Det finns något så oerhört bekant över Slow Club. Förutom att de låter som ett helt vanligt engelskt popband så finns det något i sättet Charles Watson och Rebecca Taylor turas om att sjunga. Sättet det inte går att bara lyssna på musiken och strunta i orden. De naiva och uppriktiga texterna. Sättet låtarna byggs […][...]

Herman Düne är inte Herman Düne längre. Herman Düne har blivit Herman Dune. De två prickarna över u är borta eftersom den ena Düne-brorsan lämnat bandet. Då blev det bara en prick, David-Ivar, kvar och det blev Herman Dune. Det är helt klart därför Next Year in Zion känns simpel och trist. André och David-Ivar […][...]

Jimmy Bussenius & skurklandet Spår noll Havet brinner Folkrock, visa och kanske klezmer i ett litet uppstudsigt tonfall. Officiell sajt Euros Childs Cheer Gone Wichita Recordings/Bonnier Amigo Folkpop. Lugnt och skönt. Officiell sajt Herman Düne Next Year in Zion City Slang/Bonnier Amigo Mera folkpop. Skäggigt och lurigt. Officiell sajt, Myspace Bloc Party Intimacy Wichita Recordings/Bonnier […][...]

Nyligen hemkommen från Värmlands beryktade skogar blev det en dags ledighet innan det är dags att imorgon styra kosan åt helt annat håll: Festival Internacional de Benicàssim, på den spanska östkusten. Helhetsintrycket från Arvikafestivalen 2007 är definitivt ett positivt sådant, även om antalet sedda spelningar i jämförelse med antalet planerade som förutsett åtminstone halverades. Många […][...]

Det myller av cd-skivor som pryder merchandisebordet vid en Herman Düne-spelning är av sällan skådat slag. De svenskättade bröderna David-Ivar och André, två tredjedelar av Herman Düne, spottar ur sig musik både på egen hand och tillsammans. David-Ivar Herman Düne, bosatt i Paris, har bland annat släppt albumet ”Ya-Ya”, ett namn han använder som alias […][...]